Jag gick in i ett hus en gång för länge sedan. Väggarna var klottrade och golvet täckt av en sjabbig gammal matta. Dörren var skev och slog igen med en smäll som ekade i huset. Jag vandrade i det svaga smutsiga skenet i en lång korridor. Golvet knarrade under mina fötter och jag skyndade på stegen. Jag hörde ljud bakom mig. Jag vände mig om och såg långa skuggor kasta sig mot väggarna, vandrande över den skitiga mattan. Jag gick snabbare, tystare. Skuggorna fortsatte jaga mig. Jag hörde tysta viskningar. Hjärtat bultade och svetten rann. Jag öppnade en dörr och tittade in, men såg endast mörker. Jag vände mig om och skuggorna rörde sig fortfarande. Fler och fler dörrar öppnades men jag kunde inte gå in. Jag gick snabbare och snabbare och vände mig ideligen om. Lamporna blinkade. Jag försökte springa men benen ville inte lyda. Så plötsligt kom en ny dörr och jag stannade till. Genom dörrspringan letade sig ett ljus ut i den mörka korridoren. Snabbt drog jag upp dörren och stängde den bakom mig.

Ljuset var bländande. När ögonen börjat vänja sig kunde jag urskilja en gestalt sittandes i ett hörn i rummet. Jag stod bara mållös och tittade. Här fanns inga skuggor, här fanns endast förblindande skönhet. Vänd dig inte om, viskade han från hörnet. Vänd dig inte om, ekade i mitt huvud. Men jag kunde höra skuggorna sakta röra sig, skuggorna från mitt förflutna. Gå inte! Luften skälvde av orden. Jag visste att jag skulle ångra mig för alltid. Men jag var redan på väg.