Jag brukar säga att det hela började någon gång på 90-talet
jag skrev dikter om hjärta och smärta om uppskrapade knän
delade rum med min bror och oroade mig för EU-valet

Hakkors ristades in i vår dörr av rasister
det var alltid mitt i natten och jag minns en man i kängor
som skrek att vi var jävla kommunister
Tanten på tv hade inte börjat prata om utanförskap än men
det tog lång tid innan Anna i porten bredvid kallade mig för vän

Jag föddes 1987 på Akademiska men
jag var alltid en flykting i mitt barndomsland
gömde mig tidigt bakom mina föräldrars lila sammetsgardiner
för en viss mans hand
Jag var liten och jag tror aldrig riktigt att jag förstod
det skulle ta lång tid innan det blev dags för mig
att visa mod.

Jag bad min pappa undervisa mig i Karl Marx teorier i takt med att jag blev en kvinna
jag lärde mig hur man slår sönder en vit tandrad och att jag
har allt att vinna
Hatade män för vad de gjort mot mig, med mig
för att de gjort mig till socialist och kvinna och för att jag
aldrig sa nej
För att jag älskar korta kjolar och en verbal romans och
för att jag ibland kan nöja mig med en dans

Så jag försökte lära mig nya språk, ett nytt sätt att bli förstådd på
jag började skriva och bli sådär som tjejer kan bli ibland
självdestruktivitet och somatiska besvär i förhållande till mäns mer
våldskåta hand

Jag blev 23 och träffade en man som kallade mig för sin persiska prinsessa
han hade läst på universitet men
pappa tyckte att jag var för ung för att stressa
så jag gick hem själv från en vinterfest
ringde mina föräldrar för att säga att de kan vara stolta jag
drack aldrig mest

Jag gick hem med vindruckna ögon
som en ung tjej som är lite rädd för män, en kommunist
en av de som alltid får förklara varför jag är feminist
en tjej som går med nyckeln i knytnäven
som följer fotspår i snön för att hitta hem
som går förbi människor som jag sett förut och undrar om jag
fortfarande är medlem

För jag är en persisk prinsessa
en flykting i mitt barndomsland men
jag har aldrig tillåtit min klänning sjunka ner i kvicksand
Gjort mina föräldrar stolta och övertalat mig själv att jag aldrig
skulle sticka en nål i min aorta

För jag är en persisk prinsessa
feminist, socialist, aktivist
mitt uppe i en skilsmässotvist

För jag har ena foten i mitt samvetes gröna fält och
andra rakt över en gammal kvinnas självsvält
hon undrar om jag inte skäms och jag svarar att
jag har alltid levt mitt liv som om jag vore en ångvält

Summan av det hela, det jag vill ha sagt
är att jag är en kvinna och det är min dom
att alltid vara på min vakt
att veta min plats
att fråga var du vill ha din sats

Det är inte så att jag har syndat och önskar att bli förlåten
jag vill bara ha något än dina fingrar i min hals för att kväva gråten.