Någonstans gick det fel. Allt åt helvete.

Fönstret, som jag måste ha öppnat utan att minnas, har blivit immigare sen jag sist såg mot det. Då kunde jag se hur grafitmolnen, lätt illuminerade i kanterna, rullade fram över skorstenarna, men nu finns det bara dis och de nakna trädgrenarna som jag alltid försökt undvika med blicken. Min kropp ligger kvar på mattan ganska länge, ryggraden pressad mot underlaget, sliten vävnad mot sliten väv, tills sorlet från tevattnet på plattan blir utgångspunkten i min tillvaro och tystnaden främmande. Medvetandet svävar ett par decimeter ovanför kroppen. Det gör ont överallt, men jag känner det inte. Jag gråter, men är inte ledsen. Köksklockan tickar oerhört långsamt. Min blick vandrar från den till det tomma fenobarbitalpaketet på golvet. Två hopknycklade kartor ligger bredvid mig på mattan. Jag räknar sekunderna.

Dagen ger vika för kvällen. Jag tröttnar aldrig på att se hur färgerna glider undan, på hur skuggorna glider fram. Ett ensamt cykelljus i mörkret. Och de där trädgrenarna igen, som fingrar, som hans äckliga fingrar. Hans äckliga jävla leende. Han sa alltid att jag högg i honom, hårt, och sen knuffade han mig; sa att jag knullade med andra bakom hans rygg. Kanske gjorde jag det. Det är svårt att minnas vad som hände först och vad som hände överhuvudtaget. För mycket sprit, för mycket av de vita pillren, för mycket dramatik. Hur kan man möjligtvis inte vara dramatisk när man lever med honom så nära inpå? Ja, de kanske delade säng med mig, delade min kropp med honom – men det var alltid hos honom mina tankar fanns. Han knuffade mig igen, så att jag snubblade bakåt; sa att jag inte älskade honom. Rummet snurrade. Jag minns hur kökslampans ljuspunkter breddes ut till brinnande klot, stora och suddiga. De återstående tio minuterna av vår tid tillsammans skiljde sig inte nämnbart från andra kvällar. Min kjol och mitt svarta spetslinne låg i en röra på golvet tillsammans med mina armar och ben. Han reste sig upp och log. Det där äckliga leendet igen. Fem minuter senare var jag ensam. Ensam igen.


”Din smutsiga hora.” Det brann av smärta när han slet tag i håret. Med ens var jag så nära att jag kunde känna hans andetag mot mitt ansikte. De stank av vin. Jag ville sparka honom, men var alldeles för tätt intill honom för att kunna. Jag ville skrika åt honom att det var han som lämnade mig först; att det inte var jag som försvann. Hans mun rörde sig nära mitt ansikte. Stora orealistiska rörelser som hämtade från en tecknad film. Jag hörde inte vad han skrek. Jag ville skrika tillbaka, vill fortfarande skrika tillbaka, men ingen röst bor i min mun. Jag visste inte ens vart han vart han tog vägen. Hur många han knullade och hur många han sa sig älska. En novemberkväll stod han och ringde på min dörr. Klockan var tio i sju. Färgen började flaga, sa han. Han sa att det var en jävla skitfärg; att jag borde lyssnat på honom och valt den dyrare. När han kom tillbaka var det jag som var horan. Han sa det till mig när vi hade sex, precis innan han kom i mig. Klockan var sju minuter över åtta. Inte för att det verkligen tog mig 17 minuter att inse att han var densamma som sist jag såg honom; det hade jag kunnat räkna ut själv.
”Du är en äcklig hora.” Han skrek som vanligt. Den här gången hörde jag vad han sa. Varenda liten stavelse skar i mig. I min tystnad höll jag med. Min mun var ett streck. Jag vet inte om jag vågade prata eller helt enkelt inte ville; jag minns bara att jag tyst höll med. En vinglas krossades mot golvet. Jag minns inte vems hand som höll i det.

Jag räknar sekunderna. Med blicken letar jag efter de tomma fenobarbitalkartorna, men hittar dem inte. Jag blundar. Inser att jag har blundat hela tiden och att jag befinner mig i det skugglika gränslandet mellan verklighet och dröm. Lugnet som bor i min kropp flyttar in i hjärtat. Jag räknar de sista sekunderna.