Hej, mitt namn är Elizabeth och jag är 16år. Jag ser dig, varje dag. Men du ser inte mig.
Om jag en dag slutade andas din luft, skulle du märka det?
Skulle du märka att jag inte stod vid busshållsplatsen kl 08.30 som jag alltid gör? Eller skulle du märka att jag inte gick ut med Buster, förbi ditt hus. Som jag alltid gör, varje dag. Kl 19.30.
Jag brukar gå hem från skolan istället för att ta bussen. Jag vill känna vinden genom mitt hår och höra alla ljud runt omkring mig.

Om du en dag skulle lägga dina ögon på mig, vad skulle du se?
Skulle du se den ensamma flickan som alla andra ser, eller se rakt igenom mig? Du kanske skulle hitta det där som ingen annan sett tidigare.
Jag brukar se hur luften blåser i ditt bruna hår, hur dina blåa ögon blänker. Jag vet inte vad du heter, inte heller hur gammal du är. Jag vet att du heter Jonsson i efternamn, det står på din brevlåda. Du går i andra ring på gymnasiumet som ligger mitt i staden, det kollade jag upp i skolkatalogen.
Jag har läst dina dikter, dina noveller. Du tappar dem ibland när du springer till bussen, den som går en kvart innan min.

”Estmeralda, mitt barn.
Du skall icke se det som icke skall kunna skådas.
Lev nu, utan moder, utan fader.
Lev.
Din tid skall icke rinna ut förrän du anser att den är kommen.
Ingen kan försegla dina drömmar.”


Den dikten ligger i min högra ficka, i min gröna kappa. Den har jag på mig varje dag. Resten av alla de papper du tappat har jag i en hög under skrivbordet. Jag läser dem minst en gång per dag, jag ser dig framför mig medan jag läser.

En dag så blåste dina papper iväg då jag stod några meter ifrån dig, de blåste rakt på mig. Jag föll mot marken av chock, med alla dina papper i händerna.


”Det tär på min insida när du...”

Var allt jag hann läsa, sedan såg jag en hand räckas ut,
din hand.



Du har alltid gråa vantar på dig som slutar precis där naglarna börjar. Dina naglar är nästan alltid målade svarta, med lite bortknaprade sidor. En grå lång kappa har du också, man skymtar ofta en Thåström tröja under. Dina byxor minns jag inte, inte heller dina skor. Men du har aldrig någon väska, det är lite underligt. Alla har väskor här, du bär alltid på en blå mapp.

En gång tappade du en lapp.

”Älskade du, du är allt.”

Den stoppade jag ned i din brevlåda, jag fick mina ord sagda.




Hej, mitt namn är Samuel och jag är 17år. Jag tittar på dig i smyg, när du inte ser.
Vissa dagar då du inte är vid busshållsplatsen så undrar jag om något har hänt. Men då brukar du ofta gå förbi mitt hus på kvällen istället, med din hund. Du tar aldrig bussen hem från skolan, du går alltid. Det har jag sett då jag åkt förbi.
Vissa dagar brukar jag också gå hem istället för att ta bussen, bara för att få se dig.

När jag ser dig, så växer en känsla inom mig. Du är så vacker. Du ser bestämt på omvärlden, dina tankar är mycket djupa, det syns.
Jag brukar se hur ditt röda hår blåser i vinden, hur dina gröna ögon blänker. Jag vet att du heter Elizabeth Abrahamsson, det står på din brevlåda. Du går i första ring, det kollade jag i skolkatalogen.

Jag brukar låtsas tappa mina dikter och noveller, bara för att jag sett att du plockat upp dem, läst och sedan stoppat ner dem i fickan. Jag släpper dem för att jag skriver saker till dig, utan att du vet.



En dag blåste det extra mycket, du stod några meter ifrån mig.
Du har alltid en grön kappa på dig, en svart basker och en liten ryggsäck gjord av läder. Dina skor är annorlunda än andras, alla flickor i din ålder har klackskor. Du har svarta, glänsande skor, som knappt hörs.
Jag höll mina papper extra löst, så att de skulle blåsa iväg. Det gjorde dem, de blåste rakt på dig. Du föll mot marken, jag blev rädd att du skulle bli arg. Jag skyndade mig dit och räckte ut min hand, du studerade mig som om jag vore ett föremål.

En gång tappade jag en lapp, du tog upp den, läste den och stoppade sedan ned den i fickan. Nästa dag låg den i min brevlåda, tackade du nej?


E: Efter att jag lagt ned lappen i din brevlåda så gled vi isär. Även om våra munnar aldrig skapat ord så har din penna givit mig dina tankar.
Flera dagar gick utan att jag såg dig, veckor, månader. I mitten av maj så stod du där, som om ingenting hade hänt. Du var inte blekare eller tunnare, inget tecken på att någonting dåligt hade inträffat. Lite längre hår hade du förstås, men det hade jag också. Veckorna fortsatte att gå och du kom till bussen varje dag, precis som förut. Men inga lappar, ingenting. Hade du givit upp på mig?

S: Efter att du tackat nej till mitt kärlekserbjudande så orkade jag inte höra av mig längre, mina dikter blev inte densamma utan dig.
Jag började ta en buss som gick en halvtimme senare än din, jag orkade bara inte se ditt vackra ansikte. Det tog mig dagar, veckor, månader innan jag vågade mig fram igen och där stod du, som om ingenting hade hänt. Som om jag inte var någon för dig. Mina dikter betydde ingenting för dig, varför skulle jag då fortsätta skriva? Du visade inget tecken på saknad, hade du givit upp på mig?

E: En kväll när jag gick förbi ditt hus med Buster, som jag alltid gör. Så stannade jag. Jag stannade och kollade upp mot det enda fönstret som hade belysning. Jag måste ha stått där i flera minuter. Plötsligt svepte någonting förbi och jag backade. Där stod du, utan tröja med ryggen mot mig. Min puls gick upp i takt och jag skyndade mig hemåt. Jag vågade inte ta mig till bussen på flera dagar efter det, att rodna skulle säga allting som inte fick sägas.

S: Vart är du? Du har inte varit vid bussen på flera dagar. Är du sjuk? Kanske jag borde gå hem till dig och fråga vad som är fel. Kanske...
Efter en dryg vecka så stod du där, som om ingenting hade hänt. Du var inte blekare eller tunnare, inget tecken på att någonting dåligt hade inträffat.

E: När jag väl vågade mig till busshållsplatsen igen så visade du inget intresse, du bryr dig verkligen inte, eller hur? Jag är vem som helst för dig, ingenting.
Tre dagar innan sommarlovets början så var jag tvungen att göra någonting, jag kunde inte leva tre månader utan din närhet. Jag gjorde det som ingen av oss någonsin vågat.


Du stod längst bort vid busskurens sida som du alltid gör. Istället för att sätta mig vid stängslet på andra sidan busskuren som jag brukar, så gick jag längre, närmare dig. Mitt hjärta slog hårda snabba slag och mina ben bar mig knappt. Du stod med ryggen emot mig, så du kunde inte se svetten i min panna och mina darriga ben. Försiktigt lyfte jag handen och knackade dig på axeln. Du vände dig om och såg förtjust på mig. Innan jag hunnit öppna munnen så kom bussen och jag skyndade mig på, jag satte mig näst längst bak och låtsades som ingenting. Du gjorde heller ingenting, som om du visste att vi måste göra detta i våran egen takt.

S: En vanlig dag, jag väntade på bussen och plötsligt knackade någon mig på axeln. Det var du, dina ögon lyste och du var mycket vacker. Du öppnade försiktigt munnen, som om du smakade på orden du skulle säga. Plötsligt kom bussen och hastigt gick du på och satte dig näst längst bak. Jag tror inte att du märkte lappen jag lade ned i din ficka när jag gick förbi och satte mig bakom dig. Nu vet jag att lågan finns kvar.

”Kan man sakna någon man inte har?
Kan man älska någon som inte finns kvar?
Är det bara du, eller är det jag?
Jag vet att lågan finns kvar”

E: Den låg i min ficka när jag var på väg till skolan, jag såg att det var din handstil. Jag tog ett skutt av lycka, jag visste det! This battle is still ours to fight.

S: Jag visste att det var min tur denna gång, att visa något. Jag satte mig bredvid dig på bussen, det fanns flera platser lediga runt om, men nu var det min tur. Jag skulle precis öppna munnen när du tog fram en lapp och gav den till mig. Du hade tydligen tänkt längre än mig.

”Östra parken, ikväll 20.00”

S: Jag nickade som svar och du log lite försiktigt, sedan vände du på huvudet och tittade ut på resten av världen. Vi såg ut som två främlingar som bara av slump råkade sitta på samma buss, samtidigt.

E: Jag grubblade hela kvällen på hur jag skulle få kontakt. Jag vågade inte göra samma sak igen, jag fick ändå inte ut något ljud när jag öppnade munnen. Jag skrev en lapp och väntade på rätta tillfället att ge den. It’s a date.

S: It’s a date.


E: Jag kom först och satte mig på en bänk, 19.57.
S: Du syntes på långt avstånd, så underbart vacker.
E: Du syntes på långt avstånd, så underbart vacker.
S: Jag kom närmare och du såg på mig lite frånvarande.
E: Du kom närmare och jag var evigt förblindad av ditt änglaljus.
S: Jag sträckte fram handen.

– Samuel. Du tog tag i handen.
– Elizabeth. Vi skakade lite försiktigt.
– Jag vet, sade jag. Vi skrattade lite.

E/S: Vi satt länge och pratade om allting man inte vet förrän man faktiskt frågar. Favorit mat, favorit färg, favorit djur, familjen, skolan. Etc.

– Vi är som gjorda för varandra sade jag och fnittrade, vi hade så mycket gemensamt.
E: Jag tittade ned på min gröna kappa och jag kände att du betraktade mig. Jag kände en hand som smekte min kind. Mitt hjärta började gå upp i fart och våra läppar möttes, en viss längtan fyllde mig.

S: Ni är vi ett, ingen kan någonsin ta detta ifrån oss.

S/E: Varje dag utav lovet spenderade vi tillsammans, hos varandra, i staden, överallt. Vi blev aldrig less på varandra, aldrig bråkade vi. Endast kyssar och småprat, lappar då vi inte orkade prata.

S: Natten innan skolan började spenderade vi hemma hos mig. Det var då vi gjorde det för första gången. Din nakna kropp i solnedgången blev som en tavla för flera miljoner. Aldrig har någonting i mitt liv känts så rätt, aldrig.

E: Allting var annorlunda nu, vi var ett. Aldrig i mitt liv har någonting känts så rätt, aldrig.

S/E: Vi tog bussen tillsammans, hand i hand. Det kändes så naturligt, så rätt. Vi gick av och varje kyss var en ny upplevelse, en ny nivå.

S: Du märkte inte lappen jag lade ned i din ficka när vi kysstes adjö, våra skolor låg åt olika håll.

E: När jag kommit fram till skolan så märkte jag att du stoppat ned en lapp i min ficka.

”Jag älskar dig”