Rebecca var den första som såg mig. Såg dig? Undrar du. Ja, det skulle jag nog också undra. Men jag kan förklara. Jo, förstår du. Det kan jag. Låt oss börja med ett litet faktum: Vi kommer alla att dö. Låt oss fortsätta med ett annat faktum: Jag har redan dött.

Oj, vad förvirrad du ser ut att vara, mår du bra? Själv mår jag perfekt. Hur kan en död må, undrar du. Det är enkelt. Du bara gör som du alltid har gjort, känner efter.
Hej förresten, mitt namn är oviktigt och vem jag är kommer du få veta allt eftersom. Så, vad väntar vi på? Nu börjar vi!
Det var en lördagskväll som jag sprang förbi(nästan på) Rebecca, hon är synsk. Du vet en sådan som ser ”världen efter.” Jag sprang för livet, vilket kan verka smått ironiskt. Men det gjorde jag faktiskt.
Jag minns att jag sprang på en äng ena sekunden och mitt i staden den andra. Det jag inte minns är att någon hoppade på mig bakifrån och stoppade en kniv i ryggen på mig. Jag minns inte heller när denne ”någon” drog av mig kjolen och stoppade in sin woho i min mhm. Det var sådant som jag fick veta sedan, efteråt liksom. Man kan säga att jag fick veta det lite för sent.
Vi kanske ska hoppa bakåt i tiden? Jo, det tycker jag. En dag bakåt tack! Jag kanske ska nämna att detta var i slutet av 70-talet. Jag hade sådana orange utsvängda byxor, du vet sådana som de har i de flesta filmer från just 70-talet.
En dag innan mitt liv spilldes så var allting frid och fröjd. Jag var sexton år, nästan sjutton. Ja, så låter det när någon pratar om mig. ”Hon skulle fylla sjutton år bara två dagar senare, är det inte hemskt?” Jo, självklart. Visst var det lite tråkigt att inte få presenter men äh, vad ska man göra? Men okej, från och med nu så använder vi oss av nutid en dag innan jag dog. Är det komplicerat? Vänta bara! Jag är inte riktigt klar ännu, jag har hela döden framför mig.
– Öppna dörren jäkla skit unge! Det är Joanna, hon rycker i handtaget till toadörren. Jag är på andra sidan. Jag brukar inte sminka mig, men idag. Just idag! Så fick jag lust att göra det.
Jag öppnar dörren och Joanna stirrar på mig men ingen av oss säger någonting. Jag går ned för trappan och mamma steker pannkakor i köket samtidigt som pappa sitter och läser morgontidningen vid köksbordet och tar en slurk kaffe ur den blommiga koppen som mamma egentligen ställt fram till mig. Solen rör lätt vid pappas bruna hår och när han ser mig så lägger han ned tidningen på bordet och ett leende brister ut på hans ansikte.
– Men god morgon gumman min! Har du sovit gott? Det är egentligen en teoretisk fråga, man behöver inte svara på den.
Jag sätter mig på en stol bredvid pappa. Mamma vänder sig om från spisen och lägger två pannkakor på tallriken som står framför mig. Jag häller upp lite mjölk till mig själv och börjar äta.
– Sylten är slut. Säger mamma och förbereder sig på ett raseriutbrott. Från mig, antar jag. När jag inte säger någonting så vänder hon sig mot spisen och mumlar någonting i stil med:
– Ja just det, det är ju Joanna som gillar sylt.
När jag ätit klart så går jag mot hallen och tar på mig skorna och sedan min ryggsäck. Det är början av september så det har inte blivit riktigt dags för jackor ännu.
Precis när jag ska öppna ytterdörren så kommer Joanna ned för trappan och ler lurigt mot mig, sedan fortsätter hon in till köken. Hon är två år äldre än mig och jobbar på ett café i centrum. Hon börjar en kvart tidigare än mig, men ändå så är det alltid jag som går hemifrån först på morgonen, på kvällarna hinner hon knappt äta middag innan hon far ut genom dörren.


– Jag går nu! Ropar jag.
– Redan? Ropar mamma tillbaka.
– Ja, hejdå! Jag stänger ytterdörren och går ut. Idag bestämde jag mig för att gå fem minuter tidigare än vad jag brukar, bara för att kunna gå lite långsammare.
Den smått kalla luften slår mig i ansiktet. Jag tar ut ett par vantar ur ryggsäcken och börjar försiktigt gå ned för gatan. Jag vinkar lätt åt min granne, han är en medelålders man utan fru eller barn. Han ler och vinkar tillbaka.
Okej, stopp. Ska jag avslöja historien nu eller ska jag sakta men säkert berätta i delar? Delar? Jaså, är du helt säker? Hm, ja okej. Då säger vi väl så.
Jag fortsätter hela gatan ned och sedan svänger jag till vänster. Då ser jag skymten av skolan. Jag fortsätter rakt fram, in i skolan och sedan ned en våning, där har min klass sina skåp. Tredje skåpet från vänster, närmast väggen, där är mitt skåp. Knallorange med en bild av Rolling Stones på, även ett hänglås som är så dåligt att man kan rycka bort det. Med mycket omsorg låser jag upp låset och slänger in min väska. Peter i min klass (som har två skåp ifrån mig) står och fumlar med några böcker.
– Vad har vi för lektion? Frågar jag.
Ingen reaktion.
– Peeeteeer!?
– Va? Han rycker till och mumlar ut orden.
– Vad har vi för lektion? Frågar jag igen.
– Um, matematik på högsta våningen. Svarar hans darrande röst, hans röda hår hänger lite för ögonen.
Jag suckar. Skolan består av tre våningar om man räknar med bottenvåningen och vi har alltid lektioner högst upp när vi har skåpen längst ned.
Den här skoldagen var inte speciellt annorlunda, ungefär som alla andra dagar. Dock finns det några få ögonblick som jag tycker om. Låt oss spola fram till lunchen.
Det finns en kille i mitt liv, inte pojkvän och vi har aldrig kyssts, men han finns. Det är det jag försöker säga, han finns. David, han går i min parallellklass. Vi har sett på varandra ett fåtal gånger men aldrig mer än så. Jag vet inte ens om han har märkt mig, men jag har märkt honom.
Just den här dagen så hände någonting mycket speciellt, enligt mig i alla fall. Jag stod vid mitt skåp strax innan lunchen och lade tillbaka lite böcker. När jag stänger skåpet och vänder mig om och då står David där, framför mig. Jag blir röd i ansiktet och han ler mot mig. Det ser ut som att han ska säga någonting men precis då ropar hans kompisar på honom och han går därifrån. Jag lever på detta ögonblick för resten av skoldagen, tar en tugga varje gång jag behöver.
David är inte den populäraste i skolan, men varför behöver någon egentligen vara populär? Bara man ser in i en person så kan man hitta något, någonting väldigt speciellt. Han har brunt halvlångt hår och glasögon med stora svarta bågar, i mina ögon är han otroligt vacker.
Men nu slutar vi med det här kärlekstramset och hoppar till slutet av skoldagen! Där det egentligen fortsätter... men ändå.
När den sista lektionen är avklarad så tar jag ut väskan ur skåpet, låser försiktigt låset, går upp för trapporna och sedan ut ur skolan. Jag börjat gå hemåt och hör hur någon flåsar bakom mig. Jag vänder mig om och till min stora förvåning så är det David och det ser ut som att han försöker komma ikapp någon. Jag tittar irrigt runt om mig, det är bara jag här.




– Stanna! Flåsar han.
– Va? Svarar jag, även fast jag hörde vad han sa.
– Staaannaaa! Skriker han.
Jag stannar och en lätt vindpust flyttar lite på mitt hår. Jag vänder mig inte om, jag bara låter honom flåsa ikapp.
Någonting jag har glömt att berätta, ifall man ska byta ämne. Är att berätta vem Rebecca är. Hon är en tjej som går i min klass, många tror att hon håller på med häxkonst och liknande så ingen vågar prata med henne. Hon är smått utstött skulle man kunna säga. Men hon var i alla fall den som såg mig när jag sprang för mitt liv, eller när jag hade sprungit klart kanske man ska säga.
Tillbaka till verkligheten. Eller, ja... momentet med David.
Han står på huk, smått lutad åt sidan och hämtar andan. Efter någon minut ställde han sig rakt och jag stod fortfarande orörd. Han samlar orden och ser sedan på mig.
– Vill du gå tillsammans hem? Jag vet mycket väl att han bor åt andra hållet, men jag nickar och vi fortsätter framåt. Han börjar prata om allt möjligt, hur rolig alla lärare ser ut och han berättar om en tjej som är två år yngre som hänger efter honom och allt möjligt. Jag bara skrattar på rätt ställen och mumlar ”mm” när det inte finns något riktigt svar på det han nyss sagt.
När vi kommer till närheten av mitt hus så vänder jag mig mot honom.
– Jag måste svänga här. Säger jag och pekar åt det hållet där mitt hus är.
– Jaha, okej. Säger han och följer min hand för att se vart jag pekar.
Jag är på väg att gå när han gör något slags ljud ifrån sig och jag vänder mig om.
– Ingen kram? Han försöker se vänlig ut och håller ut armarna. Jag går emot honom och ger honom en kram, han håller fast mig och det känns som att vi står där i en evighet. Ärligt talat så skulle jag ha kunnat stå sådär i en evighet. När han väl släpper mig harklar jag mig lite lätt.
– Vill du... hm... ses imorgon? Frågar jag.
– Han funderar lite, det ser ut som att han låtsas. Visst! Säger han.
– Bra, bra. Svarar jag och sparkar lite på ett löv vid mina fötter.
– Jag kommer till dig vid tolv tiden, om det fungerar? Frågar han.
– Ja visst, kom du! Säger jag, lite för ivrigt. Vi säger hejdå och inte förrän jag vänder mig om igen och går mot mitt hus så känner jag hur hjärtat går upp i takt. Min granne, den medelålders mannen som jag berättade om tidigare, han står och tittar på mig.
Vi kanske ska hoppa lite nu igen? Denna kväll hände det inget speciellt, förutom att jag var super nervös när jag skulle berätta för mamma och pappa att det kommer hem en kille hit imorgon. Men de var så inne i nyheterna att de bara vinkade till svar och Joanna var ute med några kompisar, vilket var tur. Annars skulle jag fått tusen frågor.
Okej... nu trycker jag på snabbspolning, så att du inte blir förvånad, alltså.
Jag hade ställt klockan på elva så att jag skulle hinna duscha och äta i lugn och ro. När klockan ringde så hade jag redan varit vaken i femtio minuter, av nervositet. Jag satte mig upp i sängen och sedan drog jag upp rullgardinen, en solig dag väntade där utanför. Jag plockade ut några kläder ur garderoben, en brun kjol och orange tröja fick bli dagens klädsel. Jag gick in till badrummet och låste dörren, drog på duschen och tvättade mitt långa hår.
Jag har inte nämnt innan att jag har långt hår, va? Men det hade jag, långt blont hår, nästan rött. När jag var klar så tog jag på mig kläderna och tittade mig i spegeln, idag fick det inte bli något smink. ”Dina fräknar gör dig charmig” har Joanna sagt flera gånger, hon hade fortfarande inte kommit hem förresten. Hon hade antagligen rökt på hos någon kompis, det var hennes helgsyssla.


Jag hoppade ned för trappan och in till köket, både mamma och pappa var ute i trädgården och krattade löv och försökte att hösta till det lite. Jag fixade min egen frukost, en skinkmacka och en glas mjölk fungerade helt perfekt. När jag ätit upp mackan så skyndade jag mig att borsta tänderna så att jag inte luktar illa när David dyker upp.
Jag stod precis och borstade håret när det plingade på dörren, jag fick en chock även fast jag visste att den skulle ringa när som helst, jag släppte borsten på golvet och gick sakta ned för trapporna (jag ville inte att han skulle tro att jag skyndade mig för hans skull.) Han plingade precis en gång till då jag öppnade dörren. Ett snett leende spred sig på hans mun när han såg mig, jag visste inte vad jag skulle säga så jag flyttade på mig så att han kunde komma in. Han tog av sig sin sidoväska(som han antagligen gjort själv, det såg så ut) och sina skor och lade dem på golvet. Jag började gå upp för trappan och han följde efter, jag var övertygad om att han kunde se mina trosor under kjolen från den där vinkeln. Jag vände mig om för att se om han kollade, men hans ögon var fokuserade på alla tavlor på väggarna. ”Han gillar tavlorna mer än mig” tänkte jag surt för mig själv, vilket är högst ologiskt att jag tänkte så, men vad kan jag göra? Jag tänkte så.
Jag gick in i mitt rum och det gjorde han också, han stängde även dörren och jag satte mig i sängen, den här killen var en riktig härmapa för det gjorde han också. Det blev tyst. Efter kanske tio minuter så mumlade han någonting och gick ned för trapporna igen, jag funderade inte så mycket på det. När han kom tillbaka igen så hade med sig sin väska, han öppnade den.
– Vill du röka? Frågade han förtjust.
– Hm, ja okej...
– Du har väl rökt förut?
– Ja, ja. Det är självklart!(Inte.)
Han log lite och tog fram sakerna ur sin väska, han bad mig att börja men jag sade ”nejnej, börja du, du är gäst” han accepterade det jag hade sagt och började. Tur var det, för jag visste inte hur man gjorde. Jag visste ju att Joanna rökte, men hon hade aldrig gjort det hemma. Bara första gången hade hon stormat in i mitt rum och berättat det för mig, det är några år sedan nu, men vart skulle hon annars ta vägen på helgerna?
Jag sög in röken och höll den inne ett tag, sedan släppte jag ut den och jag började hosta, David skrattade och tog ett nytt bloss. Sedan tog jag, sedan han, sedan jag, sedan han och så vidare. När vi använt upp allting som han hade med sig så satt vi och skrattade på golvet åt saker som jag inte alls tycker är roliga i vanliga fall.
– Hahaha... kolla din byrå! Den är fyrkantig! Hahaha. Sådär satt vi i flera timmar. Sedan lade vi oss i min säng och räknade moln.
Vänta nu, vadå moln? Ni var ju inne. Ja, jag vet! Men när jag och Joanna var små så ritade vi moln i mitt tak, så kunde jag räkna dem om jag inte kunde somna. Det vi inte tänkte på var att det var för mörkt för att kunna se dem när man väl skulle sova.
Men nu, nu låg jag i sängen, otroligt nära David. Vi skrattade och räknade. Jag hade öppnat fönstret så att lukten skulle åka ut. Jag tittade på honom och efter ett tag så märkte han det, han tittade på mig och våra läppar skulle precis mötas när...
*Knack knack*
– Gumman, det är pappa! Är det inte dags för den unge mannen att dra sig hemåt? Jag satte mig upp i sängen, när han inte fick ett svar så lade han till.
– Det är middag nu också!
– Okej! Jag hörde att min röst var skakig.
Nu kan vi också spola lite, för allting som händer nu är att vi går ned för trapporna, David tar på sig skorna, den där blicken innan han går ”jag vill, jag vill, jag vill” ett hejdå och sedan middag, med mamma och pappa, fortfarande ingen Joanna. Stopp!


– Jag går ut en sväng! Klockan är strax åtta på kvällen och jag ropade till den som lyssnade.
– Okej, kom snart hem! Ropade mamma från vardagsrummet. Men det skulle jag inte. Min syster hade inte kommit hem ännu och jag skulle inte komma hem igen. Roligt va?
Jag gick ut den kvällen för att kunna dansa runt lite bland träd och löv, det var det här som man kallade pojkvän på 70-talet. Jag kunde inte hjälpa att tänka på hur det skulle vara mellan mig och David på måndag, i skolan.
Det finns en äng, ungefär 500 meter ifrån mitt hus. Där brukar jag gå ibland, på kvällarna. Där brukar jag dansa runt, idag blev det min förlust.
Jag hörde en flåsning, det var inte David flåsningen från igår, det här var någon annan. Den kom närmare och närmare, jag vågade inte vända mig om. Istället började jag springa, jag sprang och sprang på den där ängen, men sedan var jag på ett helt annat ställe, mitt i staden. Allting var lulligt och konstigt. Det var då jag klev in i ”världen efter.” Det var då Rebecca såg mig, hon var ute med sin hund på en grusväg en halvmil ifrån där jag var, men ändå så såg hon mig, ändå så förstod hon och hon skrek.
– Saaandraaa! Men det var lite försent.
Jag hade hamnat i en annan värld, det var någon slags mellan värld, inte livet och inte döden. Odödlig? Nej, jag hade redan dött och jag kunde inte komma tillbaka.
Min mördare var inte speciellt smart, han grävde inte ned kroppen, han kom i mig också. Så det var inte speciellt svårt att hitta honom. Kan du gissa vem det var? Jo, det kan du va? Nej, inte David! Det förstår du väl själv. Men, min skumma medelålders granne. Jo, så pass. Han som faktiskt sett mig växa upp och gav mig ett hopprep när jag fyllde tio år, han fick en dag för sig att ”ah, det här är en underbar dag att mörda och våldta någon.”
Min syster började måla väldigt mycket när jag dog, hon målade samma sak på alla papper. En blå horisont. Det vet jag för att jag snokade omkring lite hemma, som en ande.
Jag levde i denna mellan värld i ungefär en vecka, sedan hittade Rebecca mig. Eller, hon kände av mig och när jag frågade försiktigt ”Rebecca?” så såg hon rakt på mig. Vi kunde inte riktigt konversera som vanliga (levande) människor, men näst inpå.
Min pappa blev argast, han sade att han skulle mörda honom och det kan jag förstå. Reaktionen i min familj var väldigt olika. Mamma grät, pappa var arg och min syster bara målade. Eftersom att jag fortfarande kunde gå runt hemma och vart jag än ville så kände jag inte saknad, de var där men jag var inte där.
Joanna satte upp sina teckningar överallt på väggarna, likadana. Mamma ville riva ner dem med hade inte mod till det. En kväll, när jag varit död i ca sex dagar, då gick jag in till min syster när hon satt på golvet i sitt rum och målade, jag sträckte mig över henne för att se vad hon målade, även fast jag redan visste.
– Vad fin den blir. Sade jag. Hon slutade måla och vred huvudet lite, jag lovar att hon hörde. Jag blåste lite i nacken på henne, som vi alltid brukade göra på varandra när vi var yngre. Hon rös och log, hon visste att jag var där. Så fortsatte hon måla och jag gick därifrån.
Min mördare hamnade förresten i fängelse, livstid. Men om kan sköter sig bra så förkortas tiden, det vet ju alla. Min pappa hade sin ena halva i källaren, med handen om geväret. Så fort han skulle komma ut ur fängelset, då skulle pappa slå till. Vilket jag tyckte var lite onödigt eftersom jag ändå inte kan komma tillbaka, men om det är så han vill behandla sin smärta så är det okej för mig.
Jag tänkte inte så mycket på David den där veckan, jag var så upptagen med att vara död, om du förstår. Men när jag tog en promenad för att testa mina gränser, kolla om jag kunde stå mitt i vägen utan att bli påkörd och så vidare, då gick jag förbi Davids hus. Jag stannade tvärt. Jag hade gått förbi Davids hus förut, många gånger. Men nu, nu var det som att någonting som drog mig in.
Med lätta steg gick jag in i huset, jag visste redan vart hans rum låg, även om jag aldrig varit där tidigare. Jag öppnade försiktigt dörren och tittade in, han låg i sängen. Jag gick in och stängde dörren, det var kolsvart. Jag hörde att han grät.
Jag har inte känt någon speciell känsla under min död förutom nu, det blev som ett hål i mitt bröst där mitt hjärta brukade slå.
David låg väldigt nära kanten i sin säng, jag la mig bakom honom. Han märkte ingenting. Han märkte ingenting förrän jag viskade in i hans öra: Jag finns här. Precis som Joanna så stannade han upp för en kort sekund, sedan vände han sig om och försökte se på ”mig”, fast han såg mig inte. Jag slöt ögonen och lutade mig mot honom och kysste hans läppar försiktig, han besvarade kyssen och jag backade lite smått.
– Sandra? Frågade han försiktigt.
Du har hör talas om ”ljuset” antar jag? Ljuset man ska följa när man har dött. Men det var inget ljus, nej. Jag såg någonting när David sade mitt namn och viftade löjligt med armarna för att få tag i någonting som skulle kunna varit jag. Det var någonting vid hans fönster som jag såg, jag såg en blå horisont. Jag gick emot den och kände hur jag föll, jag föll oändligt långt. Man slutar aldrig falla.
Såhär i efterhand kan jag se på världen som en upplevelse, någonting jag gjort och vill inte göra om. Jag gjorde det som kändes rätt, följde min systers blåa horisont.