”Det är med lättnad men ändå ett stort tomrum som öppnat ett stort mörker”

Ljuset flyttar sig runt i rummet och jag sätter mig upp i sängen, golvet är fuktigt. Jag tittar ned på mina gula strumpor och sedan möter jag min egen blick i spegeln. Sminket runt mina ögon har runnit ut och mitt platta hår har blivit lockigt. Det ser även orange ut i ljuset. Allt jag känner nu är längtan. Längtan till att vara behövd. Allting är borta.
Jag rör mig runt i lägenheten, det knarrar i golvet när jag lyfter fötterna. Skratt ekar i mitt huvud. Mina ögon blir suddiga och jag faller mot golvet.
Dina ord växer starkare framför min näthinna. Ingenting kommer att bli som förut. Jag stänger ögonen där jag sitter ihop tryckt på golvet. Jag börjar minnas allting starkare nu.

”Du tog min hand när vi gick första gången genom skogen. Våran första kyss var emot vedboden bakom ditt hus. Vår första natt tillsammans blev i min säng”

Vi blev ett, vi är ett. Finns det något mer än lycka? Det är ett mål som vi strävar efter hela livet och som vi ofta hittar, men bara för en kort stund. Varför söker vi efter någonting som så fort försvinner? Det är längtan. Längtan och hopp.
– Man klarar mer än vad man tror när man är nere. Brukade du alltid säga.

”Det ska komma från din mun. Det blev lögner gjorda av dig, för dig”

Det jag har svårast att glömma är ditt rödbruna hår och dina blåa ögon. Av allt du gjort för mig och allt du betytt, så är det de jag minns bäst. Allting annat är som en saga gjord av glas som sakta faller mot marken.
Alla vackra färger där ute, allting är grått i mina ögon.
Mamma tror att kärleken kommer att komma med åren. Det hon inte såg var att du var allt för mig, du är allt för mig. I samma läge inser jag vad jag måste göra. Bland alla mina tankar så har jag äntligen förstått. Jag springer in till köket och hämtar en sax. Jag måste klippa av repet som du håller runt mig innan det drar åt för hårt för att kunna klippas av. Blod kommer att spillas.
Allting har blivit en illusion. Varför tog du livet av dig?

”Jag älskade att kyssa dina läppar och fastna i din tandställning. Jag minns din heta, fuktiga andedräkt mot min nacke. Jag saknar alla de små sakerna som gjorde mig irriterad. Som hur du vissa dagar inte pratade med mig.”

Då jag försökte nå dig så var det som att du var bortom våran värld. Allt man såg var din ledsna tomma blick.
– Vad tänker du på? Brukade jag fråga.
– Hur lite jag är värd i denna stora värld. Brukade du svara.

”Du var så mycket värd för mig”

Jag fortsätter in till badrummet och tvättar av mig sminket. Sedan byter jag kläder och går ut.
Löven på träden har blivit röda och orange. Imma kommer ut ur min mun när jag andas.

”Du brukade hålla om mig när jag var ledsen. Krama mig hårt och länge tills smärtan flög iväg. Att bara sitta och titta in i dina ögon fick alla problem att flyga iväg”

Jag satte mig på en bänk i en park som ligger en bit från lägenheten.

”Det ekar i mig, det är tomt”

Några ungdomar sitter en bit bort och lyssnar på en låt med Joakim Thåström.

”Kärlek är för dom, dom som har tur...”

Låter det, jag suckar och tittar ned mot marken.
– Du älskade den låten, säger jag tyst för mig själv.

Vart jag än går så påminner allting om dig.
Solen lyser igenom träden och sedan ner på mig.

”Varför måste man ändra på något som fungerar?”

Jag reser mig och går mot lägenheten. När jag kommer till portdörren så vänder jag mig om för att se världen en sista gång. Jag rycker upp dörren och går in i trapphuset. Mina andetag ekar. Jag sliter upp förrådsdörren och möter min egen cykel som knappt får plats där inne. Jag tar upp ett hopprep som ligger på golvet framför mina fötter och stänger dörren. Sedan fortsätter jag upp för trapporna.
- Det är ditt fel. Säger jag högt så att det ekar.
Jag låser upp ytterdörren. Det luktar mat när jag kommer in.
- Hej, älskling! Ropar mamma ifrån köket.
Jag tar av mig skorna och fortsätter in till mitt rum. Jag hänger upp hopprepet i lampan i taket och letar efter papper och penna.
- Maten är klar! Ropar mamma och öppnar dörren till mitt rum. Med förskräckt blick och öppen mun finner hon mig hängandes under lampan med en lapp fastnålad på tröjan där det står:
“Finns det något mer än lycka?”