Vita flingor singlar ner mot marken.
Så glittrande och fina.
Ingen är den andre lik.
De påminner oss nästan om
människor, eftersom ingen är
den andre lik.
Vi är bara oss själva.
De vita flingorna åker mot marken,
mot fönster,mot vägar och
de landar på allt.
En den smälter så fort de landar
på jorden.
Medans andra bildar ett vit täcke.
Ett täcke som lägger dig över allting.
Som vilar över staden och landet.
Ett täcke som får allting till att
gå lite långsammare än vanligt.
Man börjar och minnas när man
var mindre.
När den första snön föll och
man bara ville ut och leka i den.
Man kom in någon timme senare
och var kall och blöt.
Idag när man är äldre gillar man
snön på ett annat sätt.
Man tycker den är fin när den
kommer men efter någon dag
har man tröttnat på den.
Man blir fortfarande blött
och nu gillar man inte det
längre.
Men fortfarande tycker man
det är kul att busa runt lite
i snön och kasta snöbollar
på varandra.