Två stolar i parken. En stol för dig, en för mig. Grenverket som är som ett genomstrålat grönt vatten. Ljust gröna blad , ljusare än vad som är möjligt, tycks det mig när jag ser upp mot dem. Hettan glider in och trycker kläderna hårt mot allas kroppar. Titta, borta i skuggan. Där är våra platser! Vi tar sikte. Ropar \"Kom!\"

Jag kan ju verkligen föreställa mig. Hur det kunde ha gått till, hur jag hade rört mig ditåt, i sällskap med dig. Hur du hade betraktat mig från positionen några steg bakom. Jag går före och balanserar kaffekoppen med vätskan som hotar att välta runt och ur. Och bär försiktigt den goda kakan på sitt lilla porslinsfat. Jag hade hittat en mandelbiskvi som såg särskilt god ut. Vi tillsammans, nu äntligen. Du har ett leende åt mig varje gång våra blickarna möts.

Noga justerat alla rörelser och hållit blicken ömsom riktad mot händerna, ömsom mot fötterna som tvekar. Oroar mig för att snubbla och tappa allt i marken. Vänder huvudet försiktigt om och om igen, för att kontrollera vart du tar vägen. Och jag hade försäkrats, du kommer helt säkert efter, du går ju nästan i mina fotspår.

Lugnet som kunde ha omslutit oss. För vi hade verkligen väntat så otroligt länge på varann. På att få sådär många timmar tillsammans. Det känns som hundra. Vi bara njuter, vi ska sitta hela den långa eftermiddagen och talas vid. Fortsätta tala. Vi två, om allt möjligt, och, visst, vi kan stanna ett tag till, om du vill. Gärna för mig. Jag minns nog först senare hur noggrant jag egentligen hade planerat det där samtalet .

Vågat nämna bara något litet om det som verkligen berör, för att du skulle kännas närmare mig för ett ögonblick. Jag har ju varit desperat, så det måste få förlåtelse. Osynligt för dina ögon, det hoppas jag innerligt, blandat in ord av det lättaste stoff. Talar om sådant som gör det möjligt för dig att stanna. Får dig att känna hur kravlöst allt är. Kunde ha varit.