Ensamhetens värme bränner och slukar.
Tomhetens aska smyger sig in i varje vrå.
Människans tafatthet serveras på skitiga dukar
för att få oss att älska det solkiga och grå.
Vi fortsätter oförtrutet som vi brukar
och vänder blicken mot det blå.
Så att vi alla under ensamheten tillslut hukar
Vem orkar leva så?