Han undrade om det någonsin skulle bli bättre.Om det fanns något hopp mitt i all hopplöshet?Dante andades in smärtan som om den vore luft.I hundratals år hade den varit vampyrens enda följeslagare.Månen blickade tyst ner på landskapet och spred sitt bleka ljus.Det såg sorgset ut.Dante suckade och drog ena handen mot sitt snaggade hår.Du är hopplös ekade rösten i det undermedvetna.Vid kyrkogården stod ett stort träd.Nu flög en kråka dit och kraxade hest.Dess ögon såg lömska ut.Som om någonting skulle hända.
Dante var inte bara en enstöring utan även paranoid.Kunde ha att göra med att vampyrer jagades.Han hade inte lust att sluta som en svart äcklig gegga.Nej,skulle han dö skulle det ske i solens varma strålar.Dante kunde dock aldrig förmå sig till att göra självmord.Kanske för att han någonstans långt inne visste att någon skulle komma och rädda honom.Hoppas det är en vacker ung kvinna skrattade en röst i hans huvud.En rödhårig med djupblå ögon och en kropp man skulle kunna döda för.Någon som skulle kunna smälta det frusna hjärtat.Skulle kärleken dyka upp när man minst anade det?
Kanske skulle hon inte bry sig om hans gula ögon eller tatueringarna runt handlederna?Eller det viktigaste av allt;huggtänderna.De många gravstenarna kastade långa skuggor i månljuset.En skräckromantisk känsla.Vacker om än ödslig.Dante bestämde sig för att promenera tillbaka till sin grotta.Det var då ödet slog till obarmhärtligt och utan nåd..