natten är en tom spränggrop
en gång

i tiden var den något

hej första kärleken, minns inte,
var den en förälskelse som växte sig vuxen

vi två var så okorrumperade

pajade tjejvännen berättade och sjöng på blurs country house

hon växte upp just där, men hamnade i en närmast oidentifierbar trea på min bruksarbetande pappas gata - på tredje våningen

nu, när man tänker tillbaka på den femton år äldre ixtlans
snicksnack och bortviftade fimprökar

vafan är hans socialteaterförebråelser då - här

när verkligheten är styckuppdelad i varannanveckor
tingsrättsprotokoll och punkterade
obesiktigade släpkärror

i minst ett av sveriges tjugofem landskap
sparkar en farsa ut sin dotters stövletter i ett halvmeterdjupt snötäcke, från bron, inatt, på en tomt, där farstukvisten en gång var en tempelingång till någonting hemgjort

femton, sjutton - lack, alla åren,
upphällda med ytspänning