Midas såg min Ark och log
Han erinerade sig om Abrahams son som dog
Då han nedsteg från denna ark
Lade sin hand mot min kind som kändes som en spark
För se jag förgylldes som den rosenfingrade Eos
Uppå Olympens bergssluttningar där det gav oss
Mannen med guldhanden log och vände sig mot Människohamnen
Hans leende bredare än Cyklopen Herkules besegrade
Endast för att bränna Arken med djuren
Som Mao med boken och kulturen
Vid Odens kärra stod han den därra
Midas med guldhanden, med tag om Fenristanden
För att förgylla en undergång
som än en gång, hyllats med änglasång
men som endast kan liknas vid polska korridorens trång
"De kan väl äta bakelser"
Sade han för att citera en fransyska
Förkastade Vestalerna för de var för kyska
Han ville ha eldiga Furier
inte någon småväxt Führer
Han ville ha ståtliga Amazoner
inte hobbitar med megafoner
Nej, jag kan inte forsätta
Jag tror jag spyr och det med rätta
Dikter med referenser till mytiska konvergenser
Får gallan att åternvända ner i halsen och skjuta ut ur brallan
Jag skriver hellre någon fånig jävla fjortisdikt
Än ett fjantigt försök till att stiga i samhällets tunna elitskikt