Verkligheten känns så annorlunda nu…
Min värld är inte en galax. Den är ett dockhus. Jag ser bordet framför mig, dess vita yta, tjocka bänk. De udda stolarna som står runt det. Det är här men inte här. Filosofisk fråga, en psykologisk fråga. Finns det på riktigt eller är det inbillning? Vad är ”på riktigt”?

Det känns som om jag tittar in i en tv. Som om jag sitter i en kropp som inte är min. Jag känner känslan av fingrarna mot tangenterna, bordens kant mot mina underarmar. Ändå är det som om det inte är min kropp. Som när man drömmer… Det är verkligt på samma gång som du har en känsla av att något inte riktigt stämmer…

Varje morgon hittar jag något annorlunda med mitt ansikte. Den del av kroppen man känner igen bäst. Skulle man se sin spegelbild så känner man direkt igen sig själv… Ändå hittar jag hela tiden nya detaljer. Är mina öronsnibbar verkligen formade så? Har mina ögonfransar alltid varit sådär sneda längst ut? Har min näsa alltid haft sådan tipp? Och jag tänker på det var och varannan gång jag ser mig i spegeln. Jag har tillslut slutat bli förvånad om jag inte är identisk från dag till dag. Jag känner mig som i Matrix, eller SIMS. Att någon annan styr mig och mitt utseende. Att från dag till dag ändras små detaljer för att skaparen inser att just den där lilla detaljen stör helhetsintrycket. Jag vet bara inte om det ändras till det bättre eller sämre…

Det finns många saker jag slutat bry mig om. Det har inte varit något val, det har bara fallit mig naturligt.
Avtrubbad.
Det är ordet som ramlade fram en dag när jag gick i slasken till skolan. Jag är avtrubbad… Förr blev jag ledsen, arg, frustrerad, irriterad eller sur för saker jag nu för tiden inte berörs av. Frågor om min vikt fladdrar förbi mina öron och jag förvånas av att deras vingslag inte skapar stora vågor på mitt känslomässiga hav, inuti mig.

Jag läste en gång en artikel (eller var det en video?) om en kvinna som sa att hon tröståt för att det kändes som små ”kramar” inuti henne. Jag tyckte hon var rent ut sagt dum i huvudet. Jag tyckte det lät bisarrt. På samma sätt jag tyckte de som var deprimerade skulle rycka upp sig… Tills nu… Jag inser att det är därför jag själv trycker i mig mat. Jag brukade tycka att maten styrde mig, som det onda ting det var. Nu vet jag att det är jag som söker mig till maten. Det är jag som väger det goda mot onda innan jag väljer att äta all den maten som ligger framför mig, trots att negativt väger många gånger mer än det positiva. Trots att jag vet att det bara kommer få mig att må mer illa, väljer jag att äta 1.5 liter havregrynsgröt. Jag känner ingen hunger och jag känner ingen mättnad. Jag känner bara en tillfredsställelse när jag är klar. Äckel över mig själv och min stigande klädstorlek blandas med tystnad. Äntligen lite tystnad… Känslorna är inbäddade i ett kvävande täcke av havregrynsgröt, kakor, choklad eller vad det än är jag förtärt. Jag förtär mat som senare förtär mina känslor.

Jag är i en period när jag inte heller kan gråta.
De kommer då och då. Oftast när jag är allt för stressad. När jag blir paralyserad av de höga halter stresshormon som slåss i min blodström. Den här gången är det nog bara för att… Helt enkelt för att. Kroppen har fått nog, den orkar inte mer. Den orkar inte ödsla tid på tårar när det inte hjälper. Den stänger ner mitt hjärta och mina lungor, hela syresättningen av mitt system.
För att jag ska sluta.
För att jag ska stanna.
Stanna upp.
Lyssna.
Andas.
Slappna av…

… Jag tror alltid att allt blir bättre om ett tag. I framtiden. Att jag kommer äta bättre om jag blir vegan. Att jag kommer bli gladare och positivare när solen börjar skina fler timmar per dag. Att jag kommer börja träna och bli hälsosammare när det börjar bli varmt ute. Att allt kommer bli bra snart, av sig självt.

Mitt huvud är tungt och jag vill sova… Trots att jag sov runt 9 timmar inatt och tre timmar mitt på dagen. Vänner skriver på msn. De orange-gula fönsterna irriterar mig. Kan de inte bara lugna sig lite?
Jag vill inte höra om ditt cv och vad det är för jobb du ska söka.
Jag vill inte hör hur deprimerad du är.
Jag vill inte hjälpa dig med ditt dilemma om vad du ska eller inte ska göra i sommar.
Jag vill bara vara ifred. Vara jag.
Jag vill bara ha tystnad. Lugn och ro.
Lite andrum.
Sluta skriv på msn. Stäng av den jävla köksfläkten. Stäng av låtarna som spelar i mitt huvud och sammanblandas till en.