Jag faller inte.
Inget svarthål har öppnats under mina fötter
och jag står fortfarande kvar på samma plats.

Luften omvandlas till en trögflytande substans
och varje steg är en kamp.
Varje rörelse tröttar ut mig.
Varje andetag får världen att gunga.

Mitt hjärta är gjort i frigolit.
Infogat i en trälåda
intryckt i mitt bröst.
Gnisslande gångjärn och rostande lås.
Världen är stum.
Mitt hjärta är stumt.
För en gång skull skriker det inte ut
kommandon om hur saker borde vara och
hur ont det gör att se världen.

Mina sinnen är bedövade.
Bomull i öronen,
vatten i ögonen,
blockerade nervimpulser.