Ännu en kväll sitter jag på fönsterkarmen, i mitt mörka rum.
Den här gången är det tyst, jag hör skratt långt borta,
annars är det så tyst att jag fortfarande hör hennes hjärta,
andetag, skratt, röst. VI SES, vi ses, ses vi?
Mitt fönster är nu prytt med julgardiner och tomtar,
blinkande lysen i olika färger.
För att visa att det fortfarande bor någon här,
trots att jag inte längre gör det. Jag bor i mina egna tankar,
jag ser hur deras läppar rör sig, men inget ljud hörs.
Det enda jag hör är deras skratt, dom skrattar,
varför skrattar inte jag?
Kan inte slita blicken från bilden på henne som fortfarande är i mina händer.
Jag skakar som ett asplöv, kippar efter luft samtidigt
som saltsmaken av tårar i munnen blir starkare och starkare.
Dunkar huvudet i fönsterkarmen, hur kunde jag vara så dum?
För några sekunder, minuter, timmar, dagar,
trodde jag att hon hade glömt (henne).
Jag kan inte bryta mina kryckor än, han. Jag kan inte,
jag faller, djupare, djupare, djupare.

River ner ljuslingorna, gardninerna, tomtarna, stänger fönstret,
jag orkar inte, orkar inte höra skratten längre.
Vill gömma mig, fly, in i mörkret, till henne? Jag vet inte, vågar jag?
Kanske har jag törstat efter henne för länge, och sett (henne)
ersätta mig för många gånger redan, kommer hon göra det igen?
Skriver ner nya berättelser på mitt vänstra lår,
det högra är redan fullt, av ärr. Vad ska jag göra när det vänstra också blir det?
Tårarna går inte längre att hålla tillbaka, som dom rinner,
oavbrutet, nerför kinderna, droppar sedan vidare ner på mina tunna ben.
Det bränns, varmt, syra som fräter sönder huden.