Trasiga läppar i ett
mörkt rum,
nya tavlor på väggarna
men bilder på
Miss Everything
speglas i allt.
Outtalade ord viskas inför
en osynlig lyssnare,
predikande ord om
mina känslor.
Som kan forsätta
i evigheternas
evighet.

I en värld alldeles
för stor
som håller oss borta
från varandra,
ett alfabet innehållande
för lite bokstäver som
inte kan bilda tillräckligt
många ord
eller meningar för att
förklara
min kärlek till
Min Älskade.
Som är lika
oändlig
som rymden sägs vara.

Ur min sönderbitna mun
kommer det fram
meningar
om livet,
om en kamp mellan mig
och minnen.
En strid som jag nu
bestämt
att jag ska vinna för
Min Ängel.
Jag tror inte på livet,
men jag tror på
ett liv med henne.

Ett liv som
Den Första Flickan,
för det är det jag är,
eller?
Är det bara tillfälligt,
kommer det kanske komma
en okänd av samma art
som vi,
för att ersätta mig och ta
Mitt Liv
ifrån mig.

Livet som
Den Andra Flickan,
en synvinkel jag aldrig
vill se livet från
igen.