jag är pånyttfödd, nyfrälst, en ny människa som börjar om med ett blankt ark, med stridsyxor begravda,
och skisser till ett liv som suttit i ryggmärgen försvinner, blåser mitt huvud som man rensar en hårddisk och jag lär mig gå på nytt, lär mig vilka plattor man bränner sig på och går vilse tills jag hittat vägen hem

det är en ny värld med minne som en elefant, en värld som aldrig låter en glömma, man kan glömma själv men stadens historia är alltid densamma, nyfödda människor går samma väg för första gången i en labyrint av evighet som finns kvar långt efter det att jag är borta

min värld slutar snurra när jag för gott sluter mina ögon men den andra fortsätter brutalt oberörd
ett helt folk går till jobbet på andra sidan väggen, och här ligger jag med hår och naglar som fortfarande växer men med en livsgnista som krympt till obefintlighet

det är med en myrstacks kollektiva minne som man kommer ihåg att glömma bort mig, att begrava mina akter i damm och sätta stämplar över det som en gång varit en människa

det är en framtidsvision av en mörk och dyster värld där ingen sol lyser igenom smogen, det är en vision och ingen profetia

det är bara tankar tänker jag och lär mig gå på nytt