En gång på Midgårds mörka jord
Gick paret Beren och hans Lúthien
Mången fara skilde i sorg dem åt
För att återförena dem i slutet sen

(Historien om Beren)

...

De möttes långt från hans eget land
I Doriath, dit ingen man tidigare funnit
En sommardag i dess vackra skogar
Kärleken man och alvprinsessa vunnit

De vandrade tillsammans i hemlighet
I skydd av dolska skogar och löv
sjöngo de samman för dal och kulle,
för faderns ilska var Lúthien döv

Fadern Thingol, Doritahs härskare
fick om Beren höra och blev mäkta vred
ty sin alvprinsessa han ej honom vill skänka
men Lúthien tvingade honom avlägga en ed

”Jag skall icke dräpa honom”, fick Thingol lovade
trots att Beren bitterhet i hans hjärtat väckte
och med hat i sinnet på honom tänkte,
men för alvmön Lúthien det räckte

Hon tog då sin älskade Beren, framför
fadern Thingols ståtliga tron och talade
där för honom om Berens bragder
Men kungen brydde sig ej om de var omtalade

Thingol såg så plötslig en utväg
Så han slapp ge sin dotter bort till människan
Han ämnade ge honom ett ödligt uppdrag
Och till sin glädje han det rätta uppgiften fann

”Finn mig en av Fëanors silmariller, förda hit från Valinor
De tre mest traktad bland Midgårds stenar
Sök i Morgoths land, vaktad av Morgoth själv
Så far ej Beren son av Barahir om du fara bävar”

Thingol trodde uppdraget vara fullt omöjligt
gladde sig åt sin slughet och faran han slagit tillbaka
”Nu har du fällt din dom, antingen över dig eller
din dotter.” sade dock oroligt den visa Melian, hans maka

Konung Felagund var bunden av ed till Bëors ätt
Han och hans folk följde Beren till Morgoths fäste
Men redan efter halva vägen
Fångades de av Saurons, Morgoths tjänares näste

Endast Felagund och Beren sparades vid liv
De nådde aldrig silmarillerna eller Morgoths tron
De två tappra männen blev fångar i mörkrets håla
Den förtvivlade Beren saknade sin Lúthien i oron

Lúthien fick höra om sin älskades öde
Och ämnade söka honom upp om så
Färden förde till Tol-in-Gaurhoth
Men en vän förrådde henne då

Och Thingol lät stänga henne in
För att med våld hindra hennes färd
Men hon var alvprinsessa av ädel börd
Inget hindrade henne, varken murar eller härd

Hon flydde från Doriaths trygga skogar
Och på vägen mötte hon varghunden Huan
Han var kommen från Gudarnas land, Valinor
Och i sin kärlek till henne följde han alvprinsessan

I Tol-in-Gaurhoths fängelsehålor mötte
Den store Felagund av Noldors rike sitt öde
Och han dog i ära ty han offrade sig själv för Beren
Uppfylld var hans ed och frid tog den döde

Beren hade inget hopp i sig kvar
Och föll i fängelsehålan till dvala
Ty så mörk var ondskan
Och så svart var mörkret hos denna vala

I denna stund kom Lúthien till Berens hjälp och
Sjöng så att stjärnorna tändes
Men även om Sauron förundrades, fruktade han henne
Han ville se till att on till Morgoth sändes

Men någon fanns med som han ej väntat
Den store vargahunden Huan stod vi hennes sida
Sauron förvandlade sig så till varulvahamn
Men Valinors hunds större styrka var honom vida

Sauron bytte skepnad ständigt, men dömd
Var han att i varje hamn bli dräpt av Huan
och slutligen lämnade Sauron sin kropp för
att som skugga nå sin herres hamn

Lúthien besatt trollkunnighetens gåva
Och allt mörker gav vika sluteligen
Beren blev så befriad och släppt ur Saurons grepp
Och Beren och Lúthien tillsammans var änteligen

Men Beren hade fortfarande inte fullbordat
Det uppdrag som givits honom av konungen
Men Lúthien vägrade bli bortskickad åter
Och taga henne med sig var han illa tvungen

De rustade sig så för färd till Angband, Morgoths fäste
Med hjälp av Lúthiens magi och Huans vishet
Iklädde sig Beren Draugluins skrud, och blev varulv
Lúthien fick Thuringwethils vingar och snabbhet

De löpte så alla tre mot Angband, men vid
Dess port de mötte vargen Carcaroth den väldige
Uppfödd av Morgoth själv och satt för att vakta hans port
Lúthien kastade sin skrud inför den förhatlige

Bredvid Angbands varg tedde hon sig liten, men
Hennes kraft var mäkta stor och hon ryggade ej
Med mäktig röst befallde hon vargen att sova
Carcaroth vacklade och ner föll portens lakej

In smög Beren, gömde sig under Morgoths tron
men framför honom med full vakenhet, Lúthien trädde in
och sjöng så åter, skönt och grymt. Eldarna slocknade
och alla Morgoths tjänare föll i sömn till melodin

Beren skyndade då fram och tog från
Morgoths krona en silmarill, men då rörde han sig
Och Lúthien och Beren fylldes plötsligt av skräck
De flydde ut hans fästning, men den väldige Carcaroth sov ej

Han hade vaknat ur sin sömn och nu ursinnig var
Lúthiens krafter voro slut och inget hon kunde göra
Beren ställde sig framför henne och lät silmarillen framför
Besten skina och hotade att ljuset skulle honom förgöra

Men Carcaroth var så hungrig
Att han slukade Berens hand
Men en hemsk smärta brann då i hans kött
Han flydde vansinnigt för silmarillens brand

Nu kunde sökandet efter silmarillerna
Slutat med undergång och förtvivlan
Ty Beren låg med banesår, och Lúthiens krafter svek
Och bakom dem vaknade ondskan efter vilan

Men Huan räddade dem åter från döden
Ty han hade kallat fåglar till deras bistånd
Förde dem till det sköna Gondolin
Men Lúthien sörjde Berens tillstånd

Beren låg många dagar utom hjälp
Och färdades vid gränsen till döden
Men när våren åter kom vaknade han
Så de strövade åter ihop vid vårens flöden

Beren och Lúthien vandrade vida
I det vackra landet Gondolin och skulle
Gärna stannat där för evigt
Och vandrat vid det vita trädets kulle

Men Beren hade Thingol lovat
Och till Doriath förde han Lúthien
Och även om hon saknats storligen
Var ej Beren nu heller välkommen

”Eden är fullbordad” sade Beren inför Thingols tron
”I detta ögonblick finns en silmarill i min hand.”
Han visade sina armar, där höger arm saknades
Och Thingol tvingades att motta Beren i sitt land

Men den väldige Carcaroth for fram
Genom Midgårds länder driven av silmarillens eld
Och så närmade han sig riket Doriath
Där gömde han sig i en djup däld

Så samlades till vargjakt och många samlades
Huan Valinors hund, Mablung, Beleg Långbåge,
Beren och konungen Thingol fanns bland dem
Men Lúthien fick stanna bakom stadens valvbåge

Vid en sjö de hittade den väldige
Och skrämde in honom i ett snår
Vakter sattes ut runt för att bevaka
Men för Huan var väntan svår

Huan kastade sig över Carcaroth bakifrån
Och en kamp mellan varg och hund begynte
Ur hundens skall hördes valars ilska, men
I vargens käft fanns Morgoths hat och ondska grym

I kampen dräpte Huan vargen, men fick sitt banesår
Och de dog så som det försports i valarnas sång
Men under striden Beren skadats svårt och alla samlades
Runt honom, ty ingen tvivlade på att det var dennes sista gång

Mablung skar upp vargen och räckte
Silmarillen till den döende Beren och runt honom de grät
Det sista Beren sade var: ”Mitt öde är fullbordat.”
Thingol tog emot silmarillen av Beren, och han allt förlät

Den döde Beren fördes hedersamt tillbaka
På en bår bredvid Huan, Valinors hund
Och Lúthien mötte dem förtvivlat vid porten
Ty nu föll mörkret över hennes egen lund

Lúthien gick genom
Doriaths skogar
Sjöng om den sorg
Som drabbat henne

Ty Beren var hennes kärlek
Och inte skulle hon sluta sjunga
Om sorg och död
Så länge sorgen rev i henne

Hon sjöng om sin förtvivlan
Och valars sorg
Och valarna hörde
På andra sidan havet

Så hände det att valan Mando, domaren
Trädde framför Manwë, den högste av dem alla
Ty han sörjde vid Lúthien sång och ville
På henne kalla

Manwë gav Lúthien valet att komma till Valinor
Där gräset alltid är grönt och sången alltid klingar
Eller återförenas med Beren på Midgårds yta
Men att som människan, vara åtkomlig för åldrandets och dödens vingar

För Lúthien var inte valet svårt, för hennes
Och Berens stigar löpte sida vid sida
Därför avstod hon från Valinor
Så att hon och Beren kunde åter vandra vida

Ty visserligen skulle de båda
Dö en dag, men den var lång borta

Så vandrade de tillsammans
Lúthien och Beren, mot vägens ände
Och alverna sörjer ännu henne ty en dag
Miste de dock Lúthien, deras fargra frände