Jag ser hur ni granskar varje kurva
och låter ögonen granska kroppen
för att se mer


hud.

Omgivningen.


Mörker. Blinkande ljus. Pumpandet. Hettan,

infriån och ut.


Jag blir äldre,

men hungern blir bara värre.



Som alla muskler är spända
fängslade
omstrupna


och för varje år blir de värre.


Kanske saknar något som biter.
Biter tag.


Går ut i i kylan
undrar

" Är det såhär de ska kännas"

när smärta smeker huden och varje hårsäck står i beredskap
mot


livet.


Ensam
utan att de syns
som en hund
utan stamtavla
med tusen
människor som älskar mig


ändå.



Men det finns bilder, älskling.
Som med tiden
aldrig tappar sina

färger.


Fläckar,
som formar människors sista visa ord
i ett kipande andetag och tänker tankar som
" Det där lärde jag mig".


Det finns bilder, baby
som stannar i livets fotoalbum.
Intryck
man inte själv valde utan som man fick.


Och hur vågar du tro,
hur vågar du det ?
Ens betvivla.



Hur?



Att tro att du inte gör intryck
att du inte kan se bakom kurvorna
och kan hålla mig i handen utan att sippra på sista dropparna.

Tro
att du behöver något mer än kärlekens saliv
till att släcka en törst du tror du ej förmår.





Det är mörkt i vårat rum
och när lampan är tänd blir allt som i svartvitt
och jag kan urskilja var dina ögon är påväg.


Lampan släcks och det är inte bara svart,
allt är instängt,
som om just då mina fötter klistrat sig fast på dina och det inte går att komma loss.




Och någonstans
just



där



tror jag att du kan se mina konturer
och att du kan pensla mig i en enda färgbomb
utan att lämna något tomrum.

I samma ögonblick förstår jag hur det är att nalkas livet
och gå från mörker till att komma ut till livets första puls,
då jag insett att du fått mig att börja






andas, älskling