En liten flicka vid vägskälet står.
Hennes kropp så tunn och skör.
Hjärtat sårad och förstört.
Orden som var hennes röst är för länge sedan bortblåst, för människorna i hennes närhet har slutat att lyssna.
Ned för hennes kinder rinner tårar.
Ett tyst skrik hörs i luften.
Skrik på kärlek, närhet och hopp.
Människorna runt omkring henne hör varje litet ord,
men istället för att lyssna vänder de om och går.
De besitter inte förmågan att förstå.
Att världen vår egentligen inte behöver vara svår.
Det handlar bara om att smälta isen, värma kylan och låta solen skina.
En simpel människa, en handlingen, av jordens alla människor kan göra allt detta.

I rädsla om att se skyller vi på någon annan, vi lämnar flickan längst vägen.
Lägger bekymret på vår näste axel.
Glömmer bort att det är vår brist på kärlek i vår rädsla som skapar barnen runt om i världens alla skäl.
Vi glömmer...
Men barnen...
De glömmer aldrig.