Det var en magisk afton på Göteborgs Stadsteater.

Den fulltaliga publiken i salongen framför den Stora Scenen sorlade förväntansfullt som vanligt, men det fanns en alldeles särskild spänning i luften denna kväll.

Bakom scenen vandrade en mycket nervös skådespelare av och an i väntan på sin första entré.

Inte för att han tvivlade på om rollen satt där den skulle; han hade redan tidigare gjort den på samma scen och på ett sätt som höjts till skyarna av såväl publik som teateranmälare.

Men han gruvade sig inför publikens reaktion inför hans entré just denna kväll. Hans första föreställning efter den uppmärksammade fotvandringen till Paris, ett brott mot teaterns heliga tradition att ”the show must go on” som stötts och blötts i svenska och utländska medier under lång tid.

”Om ni älskar mig, sök mig icke” var det känslosamma men kortfattade budskap han lämnade teatern med

Som tonåring såg jag William Shakespeares drama ”Hamlet” flera gånger på Stadsteatern i Göteborg. Jag var elev vid Pickwickklubens Teaterskola och i mån av tillgång fick skolans elever köpa överblivna biljetter på teaterns andra rad för en symbolisk tjugofemöring.

Men nu råkade Hamlet, i regi av Bengt Ekerot och med Per Oscarsson i titelrollen, ha premiär den 9 september 1953, på min födelsedag. Så jag hade fått en biljett på första parkett i födelsedagspresent, jag tror det var av min syster och hennes pojkvän. Han hette Sven Wollter och medverkade i samma legendariska föreställning.

Den gjorde ett så djupt intryck på mig att jag efteråt virrade ut i septembernatten, övertygad om att aldrig någonsin åter få uppleva någonting så förlösande, så genomgripande.

Jag minns att tårarna strömmade ner över mina tonårsfinniga kinder när jag vandrade fram och åter i Allén och gång på gång återupplevde bilder, ljus, ljud, tonfall och medspelarnas reaktioner samt hur kärleken till denne man växte och fördjupades och gjorde honom till mitt unga livs första teateridol.

Hur många gånger jag sedan såg samma föreställning från andra raden vet jag inte. Men det var där uppe jag satt den minnesvärda kväll då Per Oscarsson skulle återkomma i rollen efter det famösa avbrottet.

Vi som älskade honom förstod.

Vi kände ingen kritik.

Vi var bara glada över att han var tillbaka på teatern.

Dessutom hade vi, under hans frånvaro, haft möjlighet att se samma föreställning men då med regissören, Bengt Ekerot, i huvudrollen. Jag minns hur vi Pickwickelever satt på ett litet kafé på Teatergatan (!) och diskuterade de olika tolkningarna, deras likheter och skillnader, och enades om att Per Oscarssons vandring hade givit oss den sällsamma möjligheten att se två olika geniala tolkningar av samma roll.

När Hamlet nu, vid nypremiären med Per Oscarsson tillbaka i sin glansroll, skymtade i scenens skugglagda bakgrund och tog ett par trevande steg framåt, tog någon i salongen upp en applåd som blixtsnabbt spredd sig i den fullsatta lokalen.

Inom några sekunder var hela publiken på fötter och att kärleken till den gudabenådade konstnären hade besegrat alla eventuella kritiska synpunkter på det som hänt tidigare låg som en extra stjärnhimmel över föreställningens fortsättning och slut.

Jag var där.

Jag glömmer det aldrig.

Bara en kort tid senare fick jag chansen att komma Idolen lite närmar inpå livet. Jag hade fått möjligheten att provläsa för en större roll i pjäsen ”I Södern” av den franskfödde dramatikern Julien Green. I den hade Per Oscarsson en av de ledande rollerna och för mig var det närmast otroligt att, under några veckor, få repetera tillsammans med honom och flera andra av teaterns mest framstående aktörer. Förhållandet mellan de olika rollerna i pjäsen föreföll mig något förbryllande, men regissören verkade ändå nöjd med mina insatser.

I en paus i repetitionerna kom Per Oscarsson släntrande bort till mig med en påse i handen. Han satte sig ner bredvid mig, räckte fram påsen, och sa:

”Vill du ha en jordnöt?”

Jag hade talat med honom tidigare, han hade bland annat presenterat sig och frågat efter mitt namn under kollationeringen, det tillfälle då alla skådespelarna samlas för att, för första gången tillsammans, gå igenom den nya pjäsen.

Flera av de andra aktörerna kände jag också sedan tidigare, ett par av dem var dessutom mina lärare i teaterskolan. Men Per Oscarsson kändes på något märkligt vis närmare med sina små personligt vänliga kommentarer när våra vägar korsades.

Nu satt vi där intill varandra och tuggade på jordnötter.

Efter en stunds tystnad sa Per: ”Om du inte har någonting emot det skulle jag gärna vilja berätta lite om hur jag ser på den här pjäsen och på dess olika rollfigurer”.

Herregud, jag var sexton år och han min stora idol! ”Har någonting emot!” Hur skulle jag kunna ha någonting emot?!

Med låg röst berättade han sedan under närmare tjugo minuter om vad pjäsen egentligen handlade om. Innehållet i jordnötspåsen sjönk medan han pekade på de andra skådespelarna och förklarade att Curt Masreliez roll hade den uppgiften, Gerd Hagmans den, Ludde Gentzels den och avslutade med hans egen roll, så som han såg den.

Jag lade märke till att regissören Kurt-Olof Sundström avbröt ett försök att fortsätta repetitionen för att Per skulle få fortsätta tala och när han slutligen reste sig upp hade han också förklarat den viktiga uppgift min egen rollfigur hade.

Jag kände mig som pånyttfödd!

Aha!

Så förhöll det sig alltså!

Det förklarar ju, varför jag säger så, och det förklarar ju sammanhangen som jag letat så efter.

Så klappade han mig på huvudet, tussade ihop den skalfyllda jordnötpåsen och sa, obesvärat, med högre stämma:

”Ja, skall vi fortsätta då?!”

För min del blev fortsättningen bara alltför kort. Under pausen hade Karin Kavli, teaterns chef, beslutat sig att följa repetitionen. Jag hade inte fått leverera många repliker innan hon avbröt aktiviteterna genom att säga:

”Nämen, det här går ju inte! Han är ju på tok för gammal! Vi måste ha någon som framstår som mycket yngre i den rollen!”

Det var första gången i mitt liv jag hindrades av att vara för gammal för någonting. Dittills hade jag alltid varit för ung.

Jag träffade aldrig Per Oscarsson igen. Men jag upphörde aldrig att fascineras av hans konst, hans värme, hans generositet, hans humor och hans särpräglade röst som måste ha tillhört svensk teaters allra vackraste.