Den sjunkande solen gav ifrån sig det sista av den döende dagens gyllenröda ljus. Solen skulle snart döljas helt av den täta skogen och det var inte långt kvar tills mörkret skulle sluka allt i sin väg. Det uppsvällda röda klotet med sitt sjukliga aftonsken kom en att tänka på den dödssjukes fruktlösa strävan efter att än en gång få återvända till livet och de friskas värld, trots att var och en kan se att döden inom en snar framtid kommer knacka honom på axeln med sin skeletthand och ta honom med sig till sitt dimhöljda rike.
Världen var insvept i den isande vargavinterns karga grepp. Snön låg djup mellan de svarta stammarna och allt eftersom solen sjönk så drog mörka blå skuggor fram över det vita täcket likt jagande vargar. Trädens grenar var tunga av snö och den annars så färgrika skogen verkade nu ha mist all sin grönskande prakt.
Andedräkten blev till vit rök i den kalla luften. Snön nådde mig strax över knäna och gjorde vandringen mycket tung. Jag kände hur svetten började bryta fram på ryggen, även då kylan fick mig att frysa in i märgen. Fötterna värkte som för att påminna mig om vilken förkastlig idé det är för en så tunnhudad varelse som jag att befinna mig i detta dödens landskap. Jag stannade till för att hämta andan trots att jag mycket väl visste om att jag borde skynda på mina steg. När mörkret väl infann sig skulle det bli svårt, om inte helt omöjligt att hitta vägen till mitt slutmål. Jag tänkte tillbaka på de varma sommardagar i min ungdom då jag sprungit med bara fötter över den mjuka mossan i den här skogen och då varje träd var mig välbekant likt en gammal vän. Fåglarna hade kvittrat med fagra stämmor bland trädens grenar och lyckliga människor med strålande leenden mötte mig när jag kom fram. Sådana minnen som dessa tycktes ständigt omslutas av den hänförande glömskans skyddande ljus. Man mindes den vackra gyllenblonda kvinnan med de himmelsblåa ögonen, men inte den mörka, missprydande fläcken som bredde ut sig vid hennes ena ögonvrå.
Jag såg mig omkring bland de svarta stammarna i den djupa skogen. Träden tycktes främmande och hotfulla och de höjde sig över mig med kala grenar som liknade rovfåglars vassa klor. Mina djupa, slingrande spår visade varifrån jag kommit, men ingenting sade mig åt vilket håll jag skulle. Framför mig gjorde sig skuggorna klara för att kasta sig över det sista av dagsljuset. Solen syntes nu endast svagt mellan trädens grenar. Jag torkade mig om näsan med vanten och fortsatte envist att pulsa fram i snön. Kinderna var iskalla och det värkte i mina leder. Varje steg jag tog kändes tyngre än det föregående och svetten på min rygg värmde inte längre utan kylde ner min redan kalla kropp än mer. Då hörde jag det.
En bit till höger om mig hördes ett knäpp, som av en gren som bröts. Jag stannade till. Allt runt omkring mig var tyst. Det var vindstilla och vore det inte för min egen ansträngda andhämtning så skulle jag nästan tro att min hörsel hade flytt mig. Det var inte den tystnad som kan råda över en rofylld och lycklig plats. Det här var den tystnad som musen måste omges av sekunden innan ugglan med ljudlösa vingar sänker sig och slår sina klor om det intet ont anande djurets varma kropp. Det var en förväntansfull tystnad.
Jag fortsatte gå. Nu skyndade jag på mina steg så mycket jag orkade och jag nästan kände illvilliga blickar i ryggen. Rysningar som inte kom av kylan drog över mig i vågor. Jag försökte intala mig att det förmodligen var ett djur som gett ifrån sig ljudet, men jag kunde inte slå oron ifrån mig. Då bröts tystanden på nytt. Den här gången till vänster om mig. Det var snö som föll tungt till marken från en grankvist. Trots att skuggorna nu hade världen i sitt järnhårda grepp så kunde jag svagt skymta rörelsen från den vajande grenen. Någonting måste ha stött till den. Andningen kändes iskall i min strupe och det bultade av smärta i min hals. Jag vågade inte sakta in nu. Jag räknade tyst upp vilka av skogens djur som kunde befinna sig här och som inte skrämdes av min närvaro. Jag visste att vargar jagade i flock, men aldrig hade jag hört talas om vargar i dessa trakter. Mjölksyran spred sig i min trötta kropp och jag var förvissad om att jag snart ändå måste stanna och vila. Hjärtats slag bultade vansinnigt i mina öron och fötterna kändes som iskalla klumpar i slutet av mina ben. Jag tog några stapplande steg till. Sedan tog mjölksyran ut sin rätt och mina ben vek sig så jag föll på knäna i den tunga, kalla snön. Jag drog flämtande efter andan och försökte lugna ner mig och åter ta mitt förnuft till fånga. Jag var en sann stadsmänniska och egentligen visste jag att jag var långt mer överlägsen än ett djur, men nu var jag en besökare i deras vinterrike och då sviktade plötsligt min självtillit. Min andhämtning rosslade likt en gammal lungsjuk människas och det kändes som att jag andades genom ett smalt rör. Solen hade sjunkit bakom horisonten och endast en svag rodnad på himlen ovanför trädens toppar talade om att detta en gång varit en plats som badade i kallt, gnistrande ljus. De skuggor som tidigare varit blå, var nu svarta, likt gapet på ett odjur. Jag hackade tänder. Av det lilla jag kunde skymta av min omvärld så kunde jag urskilja att jag befann mig i en glänta. Framför mig stod träden täta och föreföll lika ogenomträngliga som den mest solida mur byggd av människor. Jag kände mer än jag såg den skugga som plötsligt drog fram mellan träden. Jag kunde inte urskilja någonting av den, utom dess storlek. Vad det än var för varelse så var den enorm. Långt större än en varg, men den verkade inte gå upprätt som en människa. Besinningslös skräck tog min kropp i besittning. Jag vrålade så högt jag kunde. Både för att ge ljud åt min egen vansinniga skräck som för att skrämma bort varelsen, men det läte som kom ur min plågade strupe lät inte mer än som en väsning.
Ännu en gren bröts bakom mig och jag vände mig om hastigt på alla fyra så att snön yrde. Hela kroppen skakade. Mina ögon måste ha spelat mig ett spratt, eller så skapade mörkret illusionen av att skuggorna rörde sig. Skuggorna under träden tycktes levande och de växte och krympte om vartannat. Överallt omkring mig rörde sig mörkret. Förutom ett nästan ljudlöst hasande och ett enstaka knakande av en bruten kvist, så var det alldeles tyst. Mitt i gläntan där jag själv befann mig var det något ljusare än under träden och dit föreföll skuggdemonerna inte kunna nå. Jag glömde helt av min värkande kropp och jag försökte se mig om efter en utväg. Ingenstans var det fritt från de pulserande, levande skuggorna och jag kände på mig att om jag begav mig ut i mörkret så var det slut med mig. En snyftning bröt fram och jag kunde inte mer än viska: ”vad vill ni mig?” när det allra sista av dagens ljus svaldes av det glupska mörkret och skuggorna sträckte sig girigt mot mig. Ögonblicket innan de kastade sig över mig och slet min frusna kropp i stycken så såg jag hennes ansikte. De himmelsblåa ögonen och det varma, moderliga leendet. Hennes gyllenblonda hår hängde fritt kring hennes axlar och det virvlade i vinden när hon lyfte mig i sin famn och kysste mig på pannan. Solens strålar kändes varma mot min kind.