Vem är jag?
Denna tillsynes enkla fråga har alltid två svar: Standardsvaret, vilket är det du ger till din date, det som du skriver på ditt CV och det som går att läsa på din Face-Book profil. Detta svar kan du rabbla utantill på under en minut utan att ens tänka efter, precis som du har gjort flera hundra gånger sen lågstadiet. Jag heter ditt, jag gillar datt, jag bor här, jag jobbar där och så vidare. Detta är den person du initialt är utåt sett för folk som inte lärt känna dig – en person som till viss del är genuin, men som till viss del är en spegelbild av någon du vill vara, någon som du vill bli uppfattad som.

Det är detta som är problemet. Det är otroligt svårt att på ett neutralt sett beskriva sig själv. Det är omöjligt för mig att skilja på de egenskaper och beteenden jag faktiskt visar upp, med de som jag tror eller vill visa upp. Detta leder in oss på det andra svaret på frågan:
Det svåra svaret.
Det jobbiga svaret.
Det svaret man har svårt att sätta ord på.
Vem ÄR jag?

Jag ger svaren i tur och ordning:
Vem är jag? Version 1.1, ”den lätta versionen”:

Jag är verkligen ingen speciell. Har inte haft någon traumatisk uppväxt. De kriser jag upplevt i livet kan jag räkna på en hand. Jag besitter ingen stor visdom. Ingen gedigen livserfarenhet. Jag är inge författare. Ingen poet. Ingen politiker och ingen filosof.
Jag är en 21-årig kille bosatt och uppväxt i Stockholm. Jag pluggar en teknisk utbildning på heltid på ett universitet i nämnda stad och finansierar det med ett eget företag vid sidan av. Jag kommer från en relativt välbärgad familj bestående av min mamma, min pappa och två småbröder. Mamma är ingenjör och pappa är egenföretagare. Jag letar just nu efter min första lägenhet. Jag tror att mina vänner skulle beskriva mig som generös, mycket principfast och väldigt dominant i det avseende att jag alltid tar mycket plats.

Jag är utåt sett helt hundra procent normal i i stort sett alla avseenden.
Så, vad skiljer mig från de övriga 30 000 tekniska studenterna i Sverige? För att svara på det måste vi in på svar nummer två.

Vem ÄR jag? Version 1.2, ”den svåra versionen”:

Håll i dig, för nu måste vi gräva djupare...
Jag är en informationsnarkoman. Jag älskar information. Jag älskar att veta saker. Jag älskar att kunna ge svaret på en fråga. Jag kan diskutera politik, nationalekonomi, filosofi, ideologi och juridik. Jag kan hacka din dator, återskapa dina raderade filer, bryta mig igenom lösenordsskyddade operativsystem och låsta filer. Jag kan lära dig självförsvarsteknik, hur du hanterar ett vapen, hur du bygger hemgjorda bomber eller extraherar tillräckligt med nikotin ur en limpa cigaretter för att kunna döda någon. Jag kan tala i timmar om astrofysik, evolutionsteori, beteendevetenskap, relativitetsteori eller mekanik. Jag spenderar timmar varje dag med att läsa vetenskapliga artiklar, diskutera hundratals olika ämnen på internetforum eller med vänner och jag läser minst fem dagstidningar om dagen.

Jag är, genuint, enda in i kärnan, en logiker. Jag älskar ordning. Information som står i raka kolumner redo att läsas in. Hela min vardag bygger på detta. Jag räknar steg till bussen för att veta exakt vilken väg som är snabbast. Jag har 3 stycken ”checkpoints” på min 8 minuters promenad till hållplatsen där jag dubbelkollar att jag håller exakt rätt tempo för att slippa vänta men ändå inte komma för sent och missa bussen. Jag sorterar och arkiverar alla tidskrifter efter datum och innehåll. Jag har över en terra byte med dokument, bilder, program, spel, musik och filmer i ett perfekt system. Över 300 000 filer där jag kan hitta vad som helst inom 30 sekunder utan att använda sökfunktionen.

Jag skriver inte allt detta för att understryka hur duktig jag är, utan för att försöka beskriva mig själv på ett djupare plan. Jag måste beskriva det ovannämnda för att kunna gå vidare till poängen:
Nämligen att jag är ett känslomässigt vrak.

Jag har under hela mitt liv hanterat känslor på ett enda sätt: Genom att inte hantera dem alls. Jag är expert på att ta alla negativa känslor, pressa ihop dem till en liten boll och förvara dem längs inne i hjärnans mörkaste förråd. Med jämna mellanrum blir dock resultatet att när jag råkar öppna förrådet för att stoppa in något nytt litet problem, har det blivit så överfullt att allt bara väller ut över mig. Jag slår sönder lite föremål, gråter några timmar, lovar mig själv att aldrig göra om det, somnar, vaknar och börjar om igen. Detta är det enda sättet jag visste. Självklart förvärrades bara problemet med att jag likt många andra unga killar har mycket svårt att öppna upp till vänner eller familj gällande känslomässiga frågor, så jag har aldrig heller bett någon om råd.

Som tur var mötte jag för knappt fyra år sedan en person som förändrade allt. Hon var min totala motpol. En extremt blyg och tillbakadragen tjej med stora självkänsloproblem. Hon kom från en uppväxt med en utländsk mamma som skilt sig med den svenska pappan medan barnen fortfarande var unga. Pappan slängde några år senare ut henne och hennes syskon ur huset när han träffade en ny. De tvingades flytta in 4 personer i mammans tvåa och livnära sig på en sjuksköterskelön. Jag blev kär direkt.

Vi blev under de följande åren varandras grundpelare. För fösta gången hade jag någon jag kunde tala med. Som inte dömde. Som förstod. I min tur kunde jag hjälpa henne komma över sin blyghet och att hantera alla minnen. Vi såg varandra utvecklas från sextonåriga barn till tjugoåriga vuxna. Vi började på universitet. Sen gick det åt helvete.
Jag märkte det på henne ganska fort. Hon hade hittat sin plats. Hon hade mognat och utvecklats till den grad att blygheten inte hindrade henne. Hon kom in på ett program med 120 människor som var precis som hon. Hon trivdes. Hon älskade det. Hon mådde bra. Hon behövde inte längre mig. Missförstå mig inte nu, det är inte så ytligt som det låter - vi har verkligen varit kära i varandra i dessa år, vi har upplevt och gått igenom hur mycket som helst. Vi var de enda som höll ihop i en värld av ”one night stands”, konstant festande och en ständig överkonsumtion av alkohol. Faktum kvarstod dock att hon hade ett hål i sig som nu för fösta gången blivit fyllt. Jag såg på med en blandning av kärlek för hur hon lyftes upp som människa och skräck av hur hon slets längre och längre bort från mig.

På slutet blev det helt enkelt en fråga om prioriteringar. Hennes nya vänner och livsstil kombinerat med jobbet skolan tog upp var helt enkelt inte kompatibelt med vårt förhållande. Två veckor innan jul sa hon att hon behövde tänka över oss, och behövde vara ifred. På julafton hade hon tänkt klart.

Där är jag nu. Mitt liv är i spillror. Jag är tillbaka på ruta ett. Värre, jag är ute på helt outforskade vatten. Jag är för fösta gången i mitt liv vuxen och helt ensam. Det skrämmer skiten ut mig.
Jag mår sämre än någonsin, men jag har känt på sötman i att slippa stänga allt inom mig. Jag har ingen som jag känner att jag vill prata med, men jag vill inte gå tillbaka till hur jag hanterade saker förut. Jag är fast. Jag ser ingen väg ut.

Fortsättning följer…