Det var en kväll om våren
för inte särskilt länge sen
När blommorna i träden slagit ut
Bland nygrott gräs och lera
och en doft av nånting nytt
I parken vid Hornsgatans slut

Vi träffades i bland blommorna
Och vi log åt varandra
Som om hela världen gick i kras
Och jag kände hur det leendet
just fått min värld att gunga
Nu var allting bara lycka och extas

Och vi viskade till varandra
Om livets hemligheter
Och vi skrattade åt allt och ingenting
Så oförstörd och vacker
Mitt i en värld av ytlighet
I dina blåa ögon föddes någonting

Och vårkväll blev till vårnatt
Och det skymde över Stockholm
Vi gjorde upp en eld av gamla löv
Sedan klättrade vi i träden
Två galna konstnärsjälar
Från omvärlden fri och oberörd

Och tiden gick som den gör
Och sommaren slog ut
Vi reste runt i midnattsolens sken
Du var vacker, du var din egen
Du var svaret på min längtan
Och känslan som jag bar på var så ren

Men jag väcktes så abrubt
Upp ifrån kärlekens dimma
Och allt blev liksom mera som ett hån
För jag är en romantiker
Med tron på allt det goda
I en människa man bara haft till låns

Nu går jag runt i vinterkylan
I en oviss ensamhet
Och tiden har gått långsamt fram tills nu
Och fastän själen skaver
Och jag fryser inuti,

är det minnet, som värmer mig,
Just du