Alla dessa stormbyar efter livets krokiga grusväg, hade med åren fulltständigt fått henne att tappa det sociala lokalsinnet.

Livets gång och steg hade satt djupa spår i en lervälling av känslor och det märktes tydligt ju närmare man lyckades komma henne.

Hennes minne innehöll förvisso rätt detaljerade och snabba ordväxlingar, men de var som avlossade ur ett maskingevär, utan någon större kronologi heller.

Ena dagen hårda ilskna ord och meningar framme vid frontlinjen, nästa dag retirerande tankar och sorgsen uppgivenhet efter slaget.

Okända platsstämningar, fragment av irriterade ansiktsuttryck, kalla vindar eller regn som tveklöst och hårt smattrade runt henne. Osäkrade granater av händelser, trasiga skor och våta strumpor, lappade kläder och andras hån. Hål i farfars eka och sådana saker.

Hennes egna minnen var väl egentligen som ett helvetiskt oroligt och suddigt bildströssel. Där fanns ändå små minnesrum i olika färger som hon i viss känsla av sorg, faktiskt kunde anstränga sig att minnas ibland.

Det var granens skyddande mörkgröna, trappens lite mjuka sidengrå och den djupa varma faluröda förstås. Allt strössel var fyllt av en egen stelnad mening, som vid en första anblick mest ändå liknade dåligt tagna foton.

Det var som tiden före skrivandet, då orden inte hade någon lust alls. Om de ens fanns. Det var en sak att måsta minnas, en annan att inte kunna, en tredje att helt enkelt inte vilja…

Hennes pekfinger följde tankfullt och sakta plankans kvisthål i mitten, medan hennes tanke ändå gjorde en blygsam volt. Den nya strävan att sammanföra självaktning, respekt och gemenskap, sinnet och den fria rörelsen, det var kanske den helhet hon sökt under senare tid?

Men det var svårt att inte fastna i den där önskade helheten, svårt att låta det gamla bara vara. Hon måste ändå försöka inse att den tiden hade gått och varit, den gick inte att påverka eller sudda ut.

Däremot så låg framtiden öppen och välkomnande och den kunde hon ju faktiskt påverka. Men hur skulle hon då så tyngd av ett oregelbundet och hårt stelnat minnesströssel, kunna frigöra den önskade och sanna delen av jaget?

Den del jag, som alltid strängt hållits i så korta tyglar, den del som hon ändå kunde förnimma fanns någonstans. Den del jag, som hon aldrig haft vare sig nycklar eller kunskap om vägen till.

Det fanns troligast bara ett att göra kanske? Hon fick kasta sig ut från krigsskådespelet och antingen bara falla, eller så lyckas med frigivningen av det där jaget.

Glida med i den varma positiva och mjuka vinden, glida över allt det sorgliga, trasiga, sargade och skamsna. Att bara släppa allt som varit så fel i så många år. Gå vidare utan djupa sårkantade tankar, till bredden fulla med illaluktande rinnande var.

Bara följa kroppens sinnen och impulser som de flesta? Det om något, vore väl i riktning till en fredlig lösning i tanken ändå. Alla arga och elaka underströmmar i för henne, livets stora inbördeskrig kanske ändå kunde få ett slut.

Det stack till i fingret och hon höjde långsamt handen, bara för att se trästickan en bit inkörd i fingertoppen. Det gjorde inte ens ont, den bara var där, precis som hennes minnesluckor.

Bort med all längtan, tänkte hon där hon blivit sittande på farstubron stirrande på en sticka i pekfingret. Hon måste försöka uppgå i det konkreta livet och om hon bara kunde göra det på rätt sätt, tänkte hon stilla, då måste väl ändå helheten i livet komma som av sig själv utan karta och kompass? Hon kunde kanske få till en fred i sig själv…

Förgäves försökte hon få tag på stickan som fastnat i köttet, men den gled hela tiden undan. Den enkla nyckeln kanske bara var just det, ett tvingande grepp? Kunde hon bara gömma sig i själva greppet, dra fram och läka sig i anden och jaget, då borde det väl gå?

Tänk om också hon kunde få följda sina sinnen och frivilligt ta plats i världens ena hörn. Då borde det fungera, men vem hade egentligen förbjudit henne?
Hennes största problem var bara att finna rummet för det, när allt runtom henne dansade som i cirklar utan etiska former.

Men hon visste ju inte om där alls fanns någon sådan plats för henne heller. Det enda hon var fullt övertygad om, var att så här kunde hon inte fortsätta, livet skulle inte vara den kamp det idag var.

Oförrätters mörka, svarta tjocka moln i hennes sinne. Svidande snabba blixtrande ord och meningar. Hat i strida blåsvarta tjocka och sega strömmar. Allt det där stal friskt och ogenerat timmar ur hennes kvarvarande tid, dränkte varje stund av lycka. Svärtade allt som var tänkt till ljus, frid och glädje.

Hennes kroppsliga försök till närvaro i helheten och jaget, innebar nog att hon måste vistas i något större än det enbart synliga? I något, där hon varken var det ena eller det andra, en oberoende livsform på något sätt.

Hon ville vara i något rent, något som var oförskönat och rakt igenom ärligt. Ett för henne existentiellt tillstånd helt enkelt, åtminstone för en tid. Hon behövde verkligen det där rena, oförskönade och ärliga. Hon var så trött på alla ”godhjärtade” människor, som enbart i första hand sökte hennes sällskap i ren skär nyfikenhet.

Ingen av dem hade någonsin hjälpt henne tidigare, nu var de inte längre välkomna att ens försöka. Hon hade stängt sin dörr för så många år sedan, stängt ute hyckleriet. Detta enorma hyckleri som frätte stora som små hål, på såväl individ som samhälle.

Att viskande få föra något vidare, så smutsigt, vanvördigt, äckligt, elakt och jävligt som bara möjligt var. Det fick de ”godhjärtade” att stiga i sin egen mänskliga hierarki, de kunde fortsätta leva som de duktiga människor de själva utsett sig vara.

De ”godhjärtade” skulle alldeles säkert överleva i tidens rytm, överleva även det som ibland solkats och kantats av oförrätter, för de var ju så mycket bättre. Men det var egentligen ingen ond spegelbild, ondskan fanns för henne, därför att hyckleriet fanns.

Hennes eget livs andliga scenografi, det innehöll vare sig golv, ridå eller dekor. Där fanns heller inga applåder busvisslingar och hejarop, där var bara hon… utan publik.
Men hon var ännu inte mogen av att vara jaget.

Hon tänkte istället vara i en levande ande, med en starkt pulserande aura och en egen vilja! Hon skulle verkligen kämpa för att avlyssna sin egen sinnlighet och tanke, i det som komma skulle.

Hon skulle dansa minsta ljusskiftning runt sig och skapa förbindelser mellan sinnesområden, allt över det klara dagsmedvetandets tröskel. Det som bara var och lunkade på, utan att störas av oväsentligheter som ett borttappat jag.

Att tvingas färdas mellan då och nu, på en gång genom både barnsliga och vuxna trakter var krävande. Hon var inte fri någonstans, strössel och förnimmelse spårade genom hennes minnen och det skedde hela tiden utan vare sig bedövning eller vila.

Därför avlossades också hennes skott alltid i försvar och det långt innan någon annan ens laddat. Hon kunde höra sin egen röst trots att hon slutat tala för länge sen, som i ett aldrig tröttnande eko och hon sa alltid fel saker. Tolkade fel, dömde fel, åtgärdade fel. Hon löste problem som senare visade inte vara några problem, problemet var hela tiden hon.

I framtiden måste hon försöka metaforisera jaget inom sig, till det att det omfattade hela hennes tillvaro. Till sist måste hon ju ändå vara i jaget, men hon kunde ändå låta jaget vandra av och an, som om det vore en jättelik smidig och skön kropp. Hon skulle i alla fall inte fortsätta den jagförintande mystiken, inte nynna till den spröda sorgesången, försökte hon intala sig.

Det viktigaste föremålet på hennes livs scen, var ju ändå hon själv. Hon gick inte längre vägen fram ensam och hon var inte längre övergiven i sin övergivenhet. Den luft hon andats tidigare hade stockat sig av döda, törsten hon drack, var smaksatt av döda. Döda hade varit hennes hunger och döda var en gång hennes föda. Hon dog deras liv och de levde hennes död.

Hon ville tillåta framtidens hand smeka genom hennes hår, mjukt stryka henne över ryggen. Tidens steg och rörelse, skulle få sätta hennes inre och yttre våg i förbindelse med varandra. De skulle förr eller senare få göra hennes jag, sinnligt och tyngdfritt.

Där hade så många svarta minnen och dålig tid alltför länge fått råda, inrymda i ett djupt kallt svart schakt. Längst ut i ett oavslutat ögonblick, hade minnens tid och rörelse fastnat.

Hennes försiktiga dans, registreringen av sinnesintryck mot en skarpare minneslund, visste hon idag bara var ett måste. Minneslunden skulle orsaka henne smärta men också ge helande och lindring. Den skulle ändå med rötter och allt ryckas ur tidens ström och bilda en egen verklighet, den verklighet som var idag.

Inte igår, förrgår eller något annat år. Det året som är och blir idag, det var hennes år. Hennes skrivande och ord blev ibland musik, där texten bar ljuva hemliga antydningar. Ibland tog istället den blanka tomma spegelbilden över, där fanns inget och det var mycket av det, allt förklätt i grå kostym och mittbena.

Jaget ville omslutet ingå i det stora livshjulet, röra sig fritt bland de andra, utan skavsår av gamla minnesbilder. Hon kunde bara önska att iscensättningen hjälpte henne att hålla tråden, eller så byta rollgestalt inför öppen ridå. Spelet och kompositionen måste ändå få hamna i centrum.

Där fanns numera en dröm om en helhet i ett förvandlat jag. En sinnlighet att också dela med en älskad, då kärleken var den kraft som lett henne till önskemålet. Men hon hade ingen enkel sensualism att förmedla, då både tid och död ständigt gjorde sig påminda.

Timmarna höll helt enkelt inte tätt, de var genomsläppliga för allt det som varit och det som var idag. Hennes skrivande gjorde henne, rubbade, åverkade, påverkade och inverkade henne. Hon hade lärt känna bokstävernas kraft till eggande raseri och lyckorus – för skrivandet var inget annat än hennes motstånd.

Den många gånger snedvridna livsmoralen var förvisso alltför ofta människors drivkraft, där man kunde glömma sin goda uppfostran och förnedra andra med en annan social bakgrund. Allt i kontrast med de demokratiska värderingarna som man annars omhuldade offentligt.

Visst var det var för jävligt att skriva, men det var värre att låta bli. Hennes höstliga vandring genom löv och kladdigt smetig förruttnelse, skulle nu kanske ändå äntligen kunna gå mot sin ände. Samtidigt kunde hon inte låta bli att fundera på hur hon bättre skulle kunna gestalta vår egen tids hyckleri, än i textdramatisk form.