Vi gömde undan solstrålarna.
Glömde att de fanns ungefär samtidigt som vi la dem längst där inne i skåpet.
Jag la livet i dina händer, och hjärtat i mina egna.
Jag glömde också, att tiden som rann förbi mina händer, var den tiden som var till för mig.
Jag har levt i avsaknad av mig själv.
Och under tomma skal gömt mig under tiden regnat fallit som ihärdigast.
Förlåt för de stunder jag valt bort mig själv.
För de var ju trots allt de stunder, som var vi.