wojtek vaskar sitt ögongrus
genom en tredje eller fjärde

marlborogrå slöjrök - matchar
sjöns juniyta på höger hand

hans grumliga harkling slår an
stenskottets perfekta stjärna -



rutans vindavvisande sluttning presenterar utan
förvarning en hågkomsts hisnande panorama

då vajern i mitträckets spännings skugga
lägger sig som laijsas brudlakans broderier
i körfältet från öster kastar hon sina stygn



en hälsnings trådtunna genans i
en morgonrodnad från narva i

ett gultransparent instamaticblekt
sjuttiotalsljus mot bomullsbrynjan
kittlande vaj av timotej emot låret

skör och solkigt förförd av
hennes ögonlockslöften av

gaslågsblå vodka spilld i och ur
förgätmigejmönstrad servis

av porslin - hennes hys hetta

hur föreföll
han henne

orakad idag - skulle hennes handrygg
kanske alls inte ha förebrått hans kind

hade han fått väga den ännu - mot hennes
vita lättjas oskrivna skulderblads minne - om