Hon är den färg
som finns i
min svart-vita
värld,
trots att hon bär
kläder från
gråskalan.
Stora,
nyfikna ögon med en
klarblå färg som jag
bokstavligen
drunkar i.
En konstig dialekt
på en röst som
ger mig rysningar
över ryggraden och
gör mig stum,
jag tappar ord i
hennes närhet.
Blek hy som lyser upp
dom mörkaste rummen,
gnistrar likt tusen
diamanter,
len som siden och
skriker efter mina
händer.
Svart hår,
med luggen över ögonen.
Döljer hennes skönhet,
med mina tunna fingrar
kammar jag fram
ett vackert ansikte.
Rosa läppar med
mjuka bågar
som mina såväl
törstar efter.
Ett hjärta som dunkar
i takt med mitt
skapar ljuv musik
i form av kärlekens
melodi.

Jag har sagt det
förut
och jag säger det
igen,
hon är min bild
av perfektion.