De där kvällarna på krogen,
du vet vilka jag menar,
när du dansar ikapp med musiken och får alla att tänka att "sådär, så som hon vill jag vara".
De där kvällarna när du smuttar dyra drinkar hela natten
och vaknar upp med en va-fan-hände-känsla i kroppen.
De där underbart fucking otroliga kvällarna
som ger dig så mycket kraft att leva
att du bara vill trycka ner den småsura chauffören på bussen hem och ge han en blöt kyss.
Rakt på munnen.

De kvällarna,
du vet vilka precis jag menar, visst gör du?
Lite varnande,
och lite för att du aldrig mer ska tänka att du vill vara som jag,
vill jag tala om för dig;
det kommer kvällar då dessa dancing days
inte vill ha dig lika mycket som du vill ha dem.
De kommer dagar då den frihet du alltid längtat till
får dig att känna dig mer instängd än alla förhållande du någonsin flytt från. Det kommer kvällar
då du är så utlämnad till ensamheten
att du inte ens har ork att ligga på din säng och gråta.
Det är något som pressar dig,
pressar samman dig hårt.
Det trycker tills det bara är en liten sträng av dig
som ligger kvar där på sängen med torra ögon.
En sträng så liten och skör
att inte ens ödmjukaste Vänskapen kan spela på den.
En sträng så ömtålig att ingen,
inte någon, kan spela på den.
Några tysta fotsteg i trapphuset får den att darra,
musik från våningen över att explodera.
Till slut finns det bara små stumpar kvar av strängen,
stumpar så små att ingen någonsin kommer se
den sträng de en gång bildat.

Så visst,
jag har kanske nattlivet.
Jag har rytmen och ruset
musiken och allt det där fina.
Jag har röda kinder
och skavsår på tårna.
Jag har pärlor som glittrar i pannan.

Men du,
du har något som dämpar stegen i trapphuset.
Någonting som,
när musiken från övre våning ökar i styrka,
håller ihop dig.
Något som aldrig
aldrig kommer låta dig att ända upp i små stumpar.