Ibland så glömmer man, sådant som är uppenbart.

Och Ibland så kommer man ihåg, sådant som man borde glömt.

Plast, tragiska jävla plast. En charad.


Trött..

Jag är trött på att förlora.

Varje dag som passerar, så mister jag något mer, trots att jag inte har något kvar.

Aldrig får jag något åter, det bara tonar bort, sakta men säkert.

Varje liten del av mig, trillar av bit för bit.

Jag är tom, trasig och förvriden.

Men jag andas ju.


Nakna ord, inga fina charader eller tröttsama repliker för att få saker att verka bättre.

Nej, bara nakna tankar och känslor. En värld ur mitt synsätt.

Jag gav världen allt jag är, och den svalde mig hel.

Jag offrade mig själv för andras glädje, de åt upp allt jag hade.

Jag försökte förgäves hålla mig ovanför ytan, jag ligger på botten.

Ibland så faller jag, och ibland så försvinner jag.


Men när man varken kan dö, eller vill leva... Finns man då verkligen?