Minnen... och synen...

Hur jag skymtar dig över horisonten, en svag siluett som jag sen länge glömt formen på...

En känsla, en tyst viskning på vinden.. Var är du nu?



Det tar ett tag, en tyst minut... Jag ser mig omkring, jag ser minnen, jag ser smärta....

Där jag är nu är ingen plats för mig, det har den aldrig varit.
Det var en plats för oss, men nu finns inte det något oss längre...

Så jag traskar sakta genom träskmark mot en gryning...

Mot din siluett som jag så länge jagat...

Mot ett ideal som jag sen så länge lämnat bakom mig...

För det är din hand jag vill fatta, det är dig jag vill komma ikapp...

Du... Som är mitt sanna jag, Du som jag lämnade bakom mig...

Jag inser nu hur mycket av mig du var, och utan det så är jag inte längre jag.


Min siluett, min skugga...
Mina minnen, min glömska och min stolthet.
Jag ska få dig åter,
och då kommer jag vandra denna jord med rak rygg än en gång.

För jag kommer än en gång att vara jag, och inte bara ett ensamt skal.