En aprilnatt och jag var berusad av alkohol och även lycka över allt och ingenting egentligen. Det var fest och alla var där, du var en av de där alla. För i dimman såg jag dig och du mig, redan då var jag fast och jag tror att jag gav dig mitt hjärta redan då. Det tog inte lång stund innan jag stod där med armarna kring din hals, mina ögon fast i dina isiga blå ögon och dina armar hårt kring min midja. Jag ville ha dig och bara dig, kyssa dig, vara ännu närmre dig men skulle jag våga. Jag sträckte ändå på mig och mina läppar närmade sig dina. De mötte dina.

Du kysste mig tillbaka och grepet kring min midja blev hårdare, att andas blev svårt. Men det var inget jag brydde mig om. För det var som om luften ändå, utan ditt hårda grepp skulle gått ur mig. Allt snurrade och allt stod stilla på samma gång där i din famn.

Det blev varmt efter en stund för varmt, så du tog min hand och ledde mig bort till dörren en stund. Du fortsatte hålla min hand och drog mig bort till ett hörn, du frågade om mitt namn sedan berättade du ditt och tog din andra hand genom mitt hår. Din hand hamnade sedan på min kind och du kysste mig igen och igen.

Du drog mig in bland folket igen och dimman tätnade men dig såg jag klart. För i mitten av dimman stod bara du och jag.

Du följde mig hem sedan, du är den första som gjort det, hela vägen hem. Hela vägen hem till mig höll du mig så nära och jag tryckte min kropp så nära din jag kunde. Jag önskade tyst för mig själv att vägen hem skulle bli längre och att natten skulle fortsätta i en evighet. Men mitt hem närmade sig allt mer och rädslan för att förlora dig kom för första gången.

Du släppte taget om mig utanför porten och stod bara där framför mig. Du tittade på mig och log. Du tog min hand igen. Du höll den så hårt och jag bara visste att du aldrig skulle släppa den igen. Och jag skulle aldrig släppa din.