Det är så otroligt svårt att beskriva en karaktär, en person, som inte existerar på riktigt, men ändå finns i mitt huvud... hela tiden. Jag tänker på honom, han är en del av mig. Hans liv är trots det slut, han har dödats eller kanske tagit sitt liv. Jag undrar dock, har han funnits? Är det en reell spegelbild av någon i mitt förflutna? Är han jag i ett annat liv, ur en annan tid? Det enda jag verkligen vet om honom är att han betydde mycket för många och att han var alldeles för ung vid sin död. Jag bygger upp en bild av honom, där han har en otrolig mor, en sån där som egentligen bryr sig allt för mycket. Så mycket att det, oavsett vilken ålder man är i, blir pinsamt när man hör henne prata så varmt om en. Hans far är dock endast en skugga i mitt sinne, en man iklädd mörka kläder som följer sin fru, vart hon än går. Huruvida han hade en bra eller dålig relation till sin son det får jag bara inte fram. Hur mycket jag än försöker trycka fram någon typ av bild av mannen. Om han hade syskon eller ej, det låter jag vara osagt, så långt i mina tankar har jag ännu inte kommit. Ljuset från hans mor skiner i vilket fall över alla familjemedlemmar. Jag ser henne, med sina väninnor, stå i en arena med händerna i luften, skrikande, gråtande och väldigt, väldigt rörda av stunden. Jag ser mig själv på scenen, med mikrofonen i handen, tårarna rinner ner för min kind och sjungandes, med en sprucken röst. Jag hör en melodi... textraderna är svåra att tolka för min spruckna röst. Men i slutet hör jag precis de ord som kommer ur min mun.

”Et lys brænder ud
En tid er forbi
Kommer aldrig mere igen
Vi mødtes i nat
Mens alt ånder fred
Indtil alting brydes ned”

Kanske var det danskan som gjorde min röst oförståelig, kanske var det allt annat som skedde runtomkring i sig eller kanske var det en blandning. I vilket fall som helst så hör jag de där raderna ur en otroligt vacker refräng. Ett liv tar slut, en livstid har gått förbi och kommer aldrig att komma tillbaka. Vi möttes i natten (i drömmen), när allt var lugnt och stilla, tills allt helt plötsligt bröts ned, det krossades, drömmen tog slut. Jag vaknar. Allt är dött. Det är slut. Jag finner mig i en situation där jag inte förstår mig på om det jag precis drömt tillhör verkligheten eller ej. Jag grämer mig över det i timmar, timmar som snabbt förvandlas till dagar... dagar blir till veckor och helt plötsligt sitter jag där, ensam i ett mörkt hörn med en sexa Caol Ila i ena handen och brun, glödande cigarill i andra. Jag sitter där och stirrar ned i backen, upp i taket, på hålet i väggen och på minnet av dig. På din skugga... är du verklig är du en illusion? Ljudet från Frédéric François Chopins fingrar, som trycker ned både svarta och vita, ylar innanför mitt pannben. Jag är förälskad i en manlig karaktär som inte tycks finnas längre, eller överhuvudtaget ha funnits. Förälskad på det sättet som gör mig besatt av honom, det finns ingen erotisk linje i det hela. Bara ren besatthet, och en känsla av behov... behovet av att veta vem han var, om han fanns och vad han gör i mitt huvud. Kanske får jag aldrig veta, kanske är jag bara galen, men kanske... kanske har han funnits och kanske, kanske, kanske var han en viktig person i ett av mina tidigare liv.


(inom citat-tecken: Saybia - Får Drømmen Aldrig Fred)