Metallbladet vilar tryggt och kallt mot min hårbotten, där hårstrån växer upp som sytrådar och de faller sedan passivt böjliga ned över mina knottriga axlar. Den skarpa badrumsbelysningen lämnar ingenting åt fantasin och det ser ut som jag karvat bort kött med kniv under mina bleka ögon. I hålrummen under ögongloberna vilar skuggor och hårmanen känns som ett djur, ett främmande element jag saknar relation till och som av någon outgrundlig anledning växer ut från min kropp. Mer som en tumör än något annat. Den blänker lydigt, jag har aldrig misshandlat den med plattänger eller blekningsmedel, alltid trimmat bort de slitna topparna. Jag skakar till, som av köld. Kaklet glimmar i spegelglaset. En enkel rörelse med fingrarna kvar att utföra.

Rakapparaten väser och brummar, kittlar min hud på ett nästan förbjudet sätt. Jag får inte bort allt på en gång, borde klippt bort det värsta med kökssax, men jag kör några varv till och hoppas på det bästa. Fem millimeter. Tre i nacken. Tunga sjok singlar till golvet och bäddar in mina nakna ådriga fötter i ett mjukt bo.

Det första som slår mig är kylan och hur lätt det är att vrida på huvudet. Fingrarna drar ut sladden och går sedan på upptäcktsfärd i detta nya landskap jag skapat. En taggig matta täcker mitt skallben. Jag betraktar min spegelbild. Blek, med besynnerliga rodnader i områdena runt armbågarna. Det välbekanta födelsemärket under nyckelbenet. Ansiktet ser skört men samtidigt hårt ut, som skare. Jag ler och djupa skåror karvas in runt munnen. Det finns inga förskönande slingor runt de barnsliga kinderna jag alltid avskytt, men jag ser rak och ärlig ut, lika självklar som ett djur i vildmarken. Jag samlar upp gardinerna av hår, tänker på extensions, sedan offerritualer, sedan på att allting faller sönder när jag rör vid det, i trådar så tunna att de knappt syns. Släpper ned trasslet på golvet igen.

Kanske borde jag bränna det? Som ett offer, en symbolisk rit för att signalera mitt intåg i en ny fas. Men bränt hår luktar så avskyvärt och på gatan där jag bor har människor väldigt svårt för alla former av excentriskt beteende och naturliga lukter som påminner dem om deras dödlighet. Det faktum att jag snaggat av mitt hår borde vara tillräckligt avvikande. Det finns gränser och jag har irrat rakt ut i ingenmansland, där ingenting andas eller växer.

Jag kokar vatten på spisen, kastrullen skakar tryggt och vattenångan värmer mina knotiga händer när jag häller upp det blivande teet i en intetsägande kopp. Vid köksbordet väntar jag på att earl grey ska dra färdigt och på att jag ska komma på vad sjutton jag ska göra av mitt hår. Det ligger fortfarande som ett avlivat djur på badrumsgolvet. Jag får en känsla av likskändning när jag rör vid det, det kryper som av små insekter under huden. Det kan inte spolas ned i toaletten, det kan inte ligga kvar, det kan inte heller slängas i soporna som om det vore ett simpelt mjölkpaket. Jag är låst inuti mitt huvud och inuti mitt liv, instängd i något jag inte valt eller förtjänat, med möjligheter och skyldigheter. Teet skvimpar ut i små miniatyrpölar när jag byter sittställning, i vattnet skådar jag svaga spöken av mitt pågående liv, där köksfönstret är en vit fläck. Mitt hår var en så stor del av min identitet och de godtyckliga ting omvärlden sammanfogade till mig. Beskrivningen av mig: Hon med det långa bruna håret. Vad blir jag nu? Hon utan det långa bruna håret.

Likskändning leder naturligt till associationer som t ex begravning. Det vore ett värdigt avslut på en epok. Att sänka ned en kropp åt biologiska processer vi aldrig kommer förstå eller kunna undgå. Förruttnelse och död.

Jag knäböjer i den vårfuktiga jorden, den är fortfarande fast efter vintern och jag kämpar med hackor och spadar. Inga hårtestar klibbar sig fast i pannan, så jag märker knappt att jag svettas. En liten fördjupning av samma ytmått som en skokartong, cirka en decimeter djup, har jag snart skapat med mina egna händer. Jag får en impuls att fnissa åt min bisarra lek med liv och död. Sparvar och mesar, med latinska beteckningar varken jag eller dem själva vet om, skriker i buskagen med gälla och spröda toner, långt borta brusar motorvägen. Håret ligger som en kropp i sin svepning bestående av en grovt urtvättad handduk. Jag tar av mig handskarna, känner den silkiga och trådiga massan glida mellan fingrarna nästan utan friktion när jag varsamt lägger ned en före detta del av mig själv i jorden. Sveper försiktigt ned de små mörka pyramiderna av jord i hålet. Som mörkbrun snö täcker de mer och mer av de bruna slingorna, tills de försvunnit helt. Jag jämnar till ytskiktet med ett metodiskt och sakligt lugn, klappar ömt såret jag skapat i jorden. Tänker att jag borde sjunga något, tacka för tiden vi haft, men gör det inte. Borstar istället bort den värsta smutsen från knäna och önskar att jag kände någonting.