Hur kommer det sig att man minns

det man helst av allt önskade glömma?

Till kostnaden av att man glömmer

det man strävar att komma ihåg?

Var döljer sig så den provins,

den ovärderliga skattgömma,

som fördömer eller berömmer

det som blev ens livs epilog?

Hur finna en sann empiri

om liv sedan länge förbi?