Så dansade jag upp på den lina
som jag drömt om under sömnlösa nätter.
Så lät jag mitt tungsinne sakta sina
bort över skogar, berg och slätter.

Jag dansade över sorg, liknöjdhet och skratt.
Jag dansade mellan städer, skog och mörka länder
Jag dansade genom dimmor, mot hoppfullhetens skatt
Jag dansade rakt in i kaoset, genom själars bränder.

Jag visste att vid linans slut fanns ett hus
väntande mig med öppet välkomnande fönster
Jag visste att min dans understundom blir burdus
Men att min dansfärd väver mitt eget mönster

Så jag dansade vidare mot det hägrande mål
Jag dansade genom storm med lätta smidiga fötter
Jag dansade på Linan, höll balansen på Hoppets nål
Jag dansade säkert, tryggt förankrad i mitt sinnes rötter

Jag dansade över bråk, ångest och flämtande ljus
Jag dansade genom mörka dolska återvändsgränder
Jag dansade rakt mot lycka, rakt mot överjordiskt rus
Jag dansade evighet, jag dansade mjukt gyllene stränder.

Nådde jag så fram, visste knappt ens om det själv
Men fönstret var redan stängt, sedan okända tider
Jag fick dansa tillbaka, baklänges, mot den dunkla älv
där besvikelsen finner sin näring, där lindansen illa svider