Ondskan har letat upp mina händer
skruvad är jag i dess fråntagna rätt
troget väntat på ett ljus som tänder
men kan aldrig glömma det jag sett

jag vrålar tomhet mot mörka skyar
när fallna hjärtan för alltid slutat slå
kvar nu är skuggorna i sanden
och det som inte var vårt att få

de broar som rasat, skapar världar
runt mitt minne som sakta försvinner
där ödmjukheten sonika härdar
så är det skönheten som vinner

jag ser döden jaga bortom havet
inkasserar själar som betalning för min gälld
han hemsöker om natten med kravet
om soning, bot och bättring i blod och eld

har blott ramlat och rivit upp djupa sår
strandad är min givna ljuva lag
bilden syns i linsen vart jag än går
den gör mig frusen och svag

trots törnen längs långa stigen
brinner en längtan i mig än
att hitta en väg att följa obevekligen
och finna ro i något jag kan kalla hem.