Drottning Blomma kom till min stad
hon berättade om sitt lands många seder
Hon visade mig Österlandets ljuva skatter
och kartlade stjärnorna på himlen

Kärleksfylld akustik
som dansade lätt på mina sinnen
Drottningens musik
inför mina slutna ögon spelades en pjäs
och gav mig underbara minnen
Vilket ökade Blommas doftande mystik

Många varma somrar
i solens strålars glans
vi badade, vi fiskade
och reste runt mitt land

Jag visade landets vackra stränder
vita som snö
och våra tama änder
vilka fordrades av exotiskt milda händer

Vi diskuterade historia och magi
våra himlagudars gloria och annan mytologi

Jag var lycklig
hon berikade mitt liv
och fick min skörd att växa
och fullbordade min själ

Min kärlek var stark
ty hennes hand var som lena linnen
hennes ord var likt söt honung
för mina kungasinnen

Men en dag så var hon ingenstans att skåda
Jag vände upp och ner på varje byggnad, rum och låda

Jag sökte men jag fann ej
Blommas doft var svunnen
dold för mig
Jag böjde mig på knä
vid den västra balkongen
såg för mig ett stort hinder
för min lycka och min själ
och tårar strömmade ner för mina kungakinder

I förtvivlan såg jag över havet
och solen reste sig och brände salta tårar ifrån mina kinder
”Gråt ej min Kung, se upp istället”
Jag lyfte huvudet och såg
en pärla som på himlavalvet låg
en pärla som min kärlek hade tagit
och sedan till upphöjd himmel hade farit

nu vilade den där
och blinkade mot mig
i sin gudalika sfär

”Stjärna, vem är du säg?
Är det Blomma som jag ser?
Du ligger där och ler
Du tog mitt hjärta och gav dig av
vad skiljer oss nu åt
annat än himlavalvets vida hav.
Säg, vad är detta för försåt?
Försöker du skicka en konung ner i graven?
Ensam, tyngd av sorg och sönderslagen.
Gjorde du detta för att mig förnedra?
Eller för att mina fiender i min skam få hedra?
Varför gjorde du mig detta?
Säg mig, har du inget eget hjärta?
Eller var det kanske blott en lek
för att glädja din gudalika själ
och dina kyssar, allt ditt smek!
Min drottning, allt jag ville var dig väl!
Vad förledde dig till detta svek?
Säkert är jag blott en träl
en dåre som fallit för din charm
nu kommer jag att dö vid ensam barm”

”Lyss till mig, min konung
torka dina tårar bort
Du är för mig allt så ljuv som honung
jag låter dig ej gå kort
utan att du må veta
varför jag gick bort
Det var ej något svek
min mening är till grunden kärlek
och det var heller ingen lek
från mig en blott, god gärning
Jag tog ditt hjärta
gav du det ej till mig?
Nu skall du dock få veta
att du är allt för mig!
Jag är av gudomlig börd
odödlig är min själ
Och du mänska, din bön blev hörd
du är ej en träl!
Du är min man, min vackra konung
minns att jag ej sa farväl

Du är mycket ung
och har kvar att lära
det som alla stjärnor vet
himlavalvet är en sådan tyngd att bära
Ser du att jag brinner?
Min kärlek för dig är het!
Jag vill ha dig vid min sida
och tog ditt hjärta därför hit
Se, när du sedan dör
till himlavalvet du skall rida
och bo i det palats jag skapat, i vår svit
din själ odödlig jag blott gör
och är det något svek?
Jag vill blott din ära höja
med lust och kyss och smek
min kära”

”Då skall jag ej det låta dröja
utan kasta mig från tornet ned
för att för Döden konungen skall böja
sin man och mantel, krona och gestalt!
Jag kommer nu min kära”

Konungen tog ett språng och föll ner
utmed tornet hans skugga drev
Nu kan hans stjärna vi på himlavalvet se
hur han och hon var två, men blev de
för dödligheten dessa stjärnor rev itu
i gudomlig kraft och glans
deras vapen var en enkel skatt
gudomlig: kärleks lans