Hon svalde hårt och tittade ner i marken.
Tårarna hängde som dagg på hennes ögonfransar
och knäna skakade. Hon visste att hon snart skulle
falla ner. Död. Kall. Borta. Räddad. Och hon väntade.
Hon väntade på räddningen som aldrig kom. Och
aldrig hade hon känt sig så ensam.

Han smekte hennes rygg och hon visste att hon måste.
Hennes blick lyftes upp mot hans och någonstans önskade
hon att han inte skulle vilja göra henne så illa. Han hade lika
gärna kunnat ta en kniv och långsamt karvat sig in i hennes
kropp. Hon skrek men inte ett ljud kom över hennes läppar.

Han föste henne bort från sig och slog undan blicken. Och
hon visste. Hon visste vad han tänkte och hon visste vad
han kände. Hon visste att han skulle döda henne men inte
riktigt ännu. Han skulle låta henne lida svåra kval, han skulle
låta henne vänta. För sitt eget nöjes skull.

Inom sig föll hon ihop. Alla bitar rasade huller om buller och
kvar fanns bara ett skal fyllt av smärta. Han hade gjort det igen
och hon visste att han visste att hon visste att han förlängde
plågan. Och hon kved. Hon led helvetets alla kval. Hon led.
För hans skull. Igen.