Ibland när jag andas så blir det som en tung sten i mitt hjärta, det är nästan jobbigt att andas. Att leva, att existera. Att bara finnas till kan vara, - ursäkta mitt ordval -, as jobbigt.

Klockan är två, två på natten. Det vill säga två timmar efter midnatt. Det var inte meningen att jag skulle vara vaken nu, jag skulle hemskt gärna stänga ögonen och drömma mig bort till ett land långt där borta. Men det finns ett problem, jag kan inte. Varje gång jag stänger ögonen så fylls dem med något slags ljus. Inget varmt ljus som en fin vän kan ge när de säger något snällt, nej. Ett ljus, ett skrikande kallt ljus. Som när man tänder lampan på toaletten mitt i natten och ljuset skär in pupillerna. Ibland kan man stirra in i solen utan att se ett ljus.
Det var just det jag gjorde, tre minuter över två denna natt. Jag drog bort täcket från mina ben och satte ned fötterna på det kalla trägolvet, jag satt inte länge, jag suckade inte. Jag bara reste mig och gick mot toalettdörren. Där tog jag handen mot ljusknappen, även den var kall. Ljuset skar in i mina ögon och jag var tvungen att blinka för någon sekund. Sedan ställde jag mig framför spegeln och bara glodde, vem är jag?

Mitt bruna hår är långt nu, når enda ned till brösten. Det är ofta platt, dagar då det inte är det så orkar jag inte göra någonting åt det. Det är som det är. Mina ögon är svagt blå, med en skärning av grå. Jag minns att jag var nöjd med min ögonfärg när jag var yngre, det var det enda jag var nöjd med. Idag, idag. Nu, nu vet jag inte. Jag är den jag är, och jag orkar inte ändra på det.
Mitt vita linne ser grått ut i ljuset från badrummet, mina ögon är mörka. Håret är rakt, platt. Inte som ett trassel som det skulle varit om jag sovit. Åh, sömn. Jag hörde en gång att sömn dödar hjärnceller, men jag vill sova ändå. Drömma.
Jag rör lätt vid spegeln, kall. En lätt suck går genom luften, om jag ändå var någon annanstans. Jag vill kunna andas, bara andas rakt ut. Skrika, högt. Jag vill att luften går ur mina lungor. Jag vill, jag vill att någon ska älska mig. Varför gör ingen det?

Jag tar på mig mjukisbyxor, Adidas. Och en mörklila stickad kofta, som jag köpte i Stockholm för något år sedan, och min gitarr. Sedan öppnade jag ytterdörren, en kylig vind svepte genom mitt hår. Det är ändå maj, nästan juni. Jag lever bara nu, även om jag känner mig mer död än någonsin. Varför ska inte jag kunna gå ut mitt i natten med en gitarr? Varför ska inte jag kunna göra vad jag vill, när jag vill det?
Jag gick en bit, in i skogen. Mörkret fanns överallt, men det var skönt. Jag älskar mörker, det kalla ljuset skär ändå alltid in i mina ögon. Jag har fått en överdos.
Jag satte mig ned på en sten, där brukar jag sitta när jag vill vara ifred. Ensam. Med gitarren i knäet så blev allting klart, och Timglas med Lars Winnerbäck började eka genom skogen. Jag har alltid speglat mig själv i den låten, kanske för att mitt namn är Anna. Tårarna började rinna ned för kinden, jag övergick till Kevlarsjäl, fanfanfan och Samson.
Aj, det gör ont igen. I mitt hjärta, min själ. Aj, skit också… Jag släppte taget om gitarren, lade mig ned på marken och ville bara skrika rakt ut, men. Alltid men, luften räckte inte till. Alla människor som lever på denna jord, hur kan någonting räcka till? Om inte ens kärlek finns, vad kan då leva. Överleva.
Prassel i buskarna, jag slutade andas. Låg blickstilla och prasslet blev tyst, jag låg kvar.
– Hallå? Viskade en hes röst, jag svarade inte.
Prasslet upphörde och jag tordes sätta mig upp, när en hand lades på min axel. Jag ryckte till och backade några meter, problem var det minsta jag behövde just nu.
– Gråter du? Frågade rösten, en man. Jag svarade inte.
– Varför gråter du? Frågade mannen, jag svarade inte.
Han satte sig på huk vid min sida, inte äldre än 24år skulle jag gissa. Hans mörka hår hängde ned i ögonen, han såg mina våta ögon, mitt tomma uttryck.
– Följ med mig, fortsatte han och drog mig upp med armen, jag sade ingenting.
Vi gick en bit, jag vet inte riktigt var, det var mörkt som sagt. Min gitarr var i högra handen och i den andra blev jag dragen fram av en okänd man. Jag ville inte reagera, jag var redan tom, ett skal. Att bli levande mitt i mörkret vore för mig, omöjligt.
Han släppte mig och öppnade dörren till en stuga som verkade ligga mitt i skogen, han visade mig till köket och satte mig på en stol, sedan slog han på vatten på spisen.
– Hur är det? Jag heter Tommy förresten, sade mannen. Jag såg ned på mina händer.
– Kan du inte prata? Är du stum, döv? Tommy såg undrade på mig, med seriös blick. Han skulle precis resa sig, kanske för att hämta papper och penna.
– Anna, viskade jag.
– Heter du det? Frågade Tommy, jag nickade. Jag såg på honom med stora ögon och han log lite, sedan gav han mig en näsduk.
– Du drunknar annars, sade han och log. Jag tog emot den och torkade tårarna, försökte att le.

Tommy pratade, pratade och pratade. Jag satt tyst och lyssnade, nickade ibland. Höll händerna mot tekoppen och såg ned på dem ibland, sedan upp på honom. Han försökte inte få mig att prata, han tvingade mig inte till ord.
Jag följde efter honom till vardagsrummet och vi satte oss i soffan, han slog på skivan Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått med Håkan Hellström, och frågade om jag tyckte om honom, jag nickade.
– Egentligen är inte vårt möte konstigt eller annorlunda. Vi var bara på samma plats, samtidigt. Inget konstigt om vi levt innan datorerna och mobiltelefonerna, då möttes man ju såhär. Av slumpen, sade Tommy strax innan fem på morgonen. Att vi var naturliga.

Jag hade aldrig plockat upp en gråtande främling i skogen och bjudit dem på te och en lång pratstund, jag skulle försökt smyga förbi, eller sprungit därifrån så fort jag kunnat. Men Tommy kanske också känner sig ensam, eller så är han bara pratsjuk, mycket pratsjuk.

Om jag andas nu, så känner jag nog lukten av te och lite av Tommys rakvatten, eller om det är hans parfym. Jag har aldrig varit speciellt nära en kille förut, så jag vet inte. Jag har aldrig, brytt mig. Jag har bara suttit hemma i min gråa värld, varje dag. Och undrat, funderat, över hur den riktiga världen ser ut.
Tommy satte sig närmare mig och såg mig rakt in i ögonen. Vill du väcka mig, Tommy? Vill du få liv i mig? Du kommer att misslyckas, som mamma.
– Du ser ut att behöva en kram, sade han. Sedan lade han armarna om mig och jag höll andan, mina ögon var uppspärrade och min kropp som förlamad.
Han släppte inte, och jag började gråta. Han höll hårdare och jag kände att paniken välde genom min kropp, varje cell ville åt olika håll, men jag satt som förstelnad. Jag slutade gråta och Tommy släppte lite och såg mig i ögonen, han log och drog bort en slinga från mitt ansikte, sedan kysste han mig försiktigt på munnen och kramade mig igen.
– Anna, det är timglas som bara rinner, det finns inget att förstå, viskade han in i mitt öra.
Jag ville andas, andas, nu. Jag ville skrika, tjuta, rakt ut, nu. Jag är Anna, brunt hår, fula ögon, vanliga kläder. Kanske lite fler stickade halsdukar än andra och kanske en av de få tjejerna i min skola utan smink, men jag är Anna, och det här händer inte mig.


Vid sju på morgonen lyste solen in i hela vardagsrummet, Tommy drog in mig till sovrummet och jag somnade direkt när jag landade på kudden. Jag vaknade till en gång, då Tommy lade sin arm runt om mig och drog mig närmare honom. Vem är vi?
Nästa gång jag vaknade så lyste solen klart in i mina ögon, det var ett varmt ljus, ett vackert ljus. I alla fall i några sekunder. Sedan hörde jag det, ljudet av krossade drömmar.
– Det är inte som du tror! Det var Tommys röst, men inte varm och tröstande som igår. Kall och ilande.
– Nehe?! Hur är det då? Hur hade du tänkt förklara att det ligger en tjej i vårt sovrum? VA?! Det var en tjejs röst, en kvinna. Hon lät ledsen, i gränsen på att brista. Jag visste vad det handlade om och jag ställde mig upp, smög till vardagsrummet och tog gitarren, sedan mot hallen.
Rösterna blev starkare, de var i köket. Jag försökte smyga förbi ljudlöst, min blick for in i köket när jag svepte förbi. Kvinnan satt på stolen som jag suttit på igår, hon hade händerna för ansiktet. Tommy stod lutad mot diskbänken, han såg mig gå förbi men gjorde inget tecken på att han verkligen såg mig.
Jag tog på mig skorna och sprang ut i skogen, jag sprang rakt fram även fast jag inte visste vilket håll jag skulle åt. Är det här vad livet är?

Solen sken ned på mig, men ändå frös jag och det var mörkt. Kolsvart. Jag var arg, ledsen, mållös, likgiltig. Jag slog sönder gitarren mot ett träd och började gråta, jag föll mot marken och jag skrek rakt ut, alla känslor genom åren, på samma gång. Jag kunde inte andas, jag kunde inte, jag kunde ingenting. Jag bara satt där och skrek, grät, skakade.
Efteråt reste jag mig, följde stigen tills jag kände igen mig och jag fortsatte hemåt.

När jag kommer hem ska jag ta livet av mig, för jag lever ändå inte. Ingen människa i världen vet hur någon annans värld egentligen är, ingen vet någonting. Det är det som är så jäkla sorgligt, ingen vet hur det är.

Anna, håll mig hårt, för jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt.

Jag kan inte andas, jag är död.

Vindarna blåser i olika riktningar, solen skiner ned på varje individ. I huset i skogen skriker två vuxna, inget blir sig likt. Ingen kommer bry sig, ingen kommer veta, att den där Anna, hon har livet av sig petat.