Visst är det lätt att sätta på tv:n och stänga av hjärnan tills man nått den gräns där man sett allt som finns att se i alla olika utföranden
men jag har inget standbyläge, inga strömbrytare att slå av, det kokar bakom min panna som i fukushimas reaktorkärna, jag behöver få utlopp för all den här livsgnistan som går till spillo i soffan innan jag drabbas av kronisk seinfeldreprisframkallad härdsmälta

Jag är som Charlie Sheen; obegriplig och helt döv för andra röster än min egen men minspelen talar för sig själva och jag förstår att världen inte är nöjd med mig.
Ta tillbaka mig, då.
Jag tuggas levande och spottas ut av de karga kalla väggar som omringar mig, men jag har omringat dig. Jag har mitt eye on the prize och jag har sagt ”hon är utom räckhåll” för sista gången, det finns inga berg eller kvinnor som inte kan bestigas med rätt utrustning och helt fel inställning.
Men jag vill inte bara plantera min flagga i dig, jag vill plantera mitt frö och växa inför dig, och jag har sagt ”hon är utom räckhåll” för sista gången. Allt jag har är kärlek och en osläckbar törst efter mer men om jag öppnar mig tillräckligt brett för dig så ska du se att det finns plats för oss båda.
Min tunga har suttit häftad till gommen i ditt sällskap så många gånger för att det jag tänker på helt enkelt inte går att säga högt utan konsekvenser, så bättre tiga och tas för den du tror att jag är.

”Tystnad klär dig” har du sagt och jag har sagt ”hon är utom räckhåll” på tok för många gånger, men aldrig till dig, bara alltid om dig.
Jag måste finna mig i den jag är när jag nu äntligen funnit mig själv och paradoxen ligger i att jag är helt vilse, ute och cyklar på hal is över för djupt vatten trots att jag nått målet för min resa.
Vi har gått på så olika vägar i livet och ändå stötte vi på varandra här, på en bakgata i en småstad.
Jag försöker säga TA MIG TILL KÄRLEK med mitt osäkra kroppsspråk men faller kort på upploppet.
Det finns som sagt var tankar som aldrig bör yttras och därför har jag sagt ”hon är utom räckhåll” för sista gången.