Jag sitter på puben, alldeles ensam och svag
min olycka träder fram på min ljusa fasad.

Men så kommer du fram och ger mig en kram,
ful som ett as, liten som ett barn.

Jag ser på dig genom min flaska absint
du är grön och vacker - inte alls som jag minns!

Jag ger dig mitt finger, men du vill ha mer
du tar hela min hand, min axel - allt du ser!

Morgonen där på vaknar jag upp,
du har lämnat mig ensam utan att säga farväl,
fruntimmer... vilken sällsynt grupp!
Så nu sitter jag här, ensam igen
arbetslös och meningslös,
berusad av sorgen,
men vägrar att gå ensam hem!