Det fanns en gång en mycket utstött man,
en man som ingen brydde sig om han försvann.
Han var en mycket ensam man på väg mot ålderns höst,
och med bara sitt eget umgänge till tröst.

Hans hus var gammalt med flagnad målarfärg,
lika ensamt som mannen stod det på toppen av ett berg.
Inga besökare fick han även om de visste att han fanns,
de tyckte, "Varför kan han inte flytta någon annanstans?"

Det enda sällskap han hade var i form av vinden som ven,
och då och då fick han besök av det vackraste norrsken.
Men varken vind eller norrsken kan ett ord uttrycka,
ingen kunde någonsin veta om det skedde en olycka.

Hans vänner var alla gifta med både barn och hund,
blotta tanken på den stackars mannen försvann på en stund.
Han ignorerades så snart av de som var honom nära,
ett enda besök var tydligen för mycket att begära.

På darriga ben försökte mannen en dag ta sig till byn,
han tog sig för pannan och tittade högt upp i skyn.
Ett stenkast från huset föll han riktigt illa,
skrek högt och försökte ligga alldeles stilla.

Ingen kunde höra hans plågade skrik av smärta,
ingen kunde höra hans pulserande stackars hjärta.
Med viljekraft och all sin styrka tog han sig upp igen,
och bestämde hans stund inte var kommen än.

Ålderns höst kom med ledvärk och nedsatt syn,
nu skulle han aldrig kunna ta sig till byn.
Sittandes med en kopp te stirrade han ut,
när skulle detta liv gå mot sitt slut?

Mannen blev så snart bortglömd där uppe i sitt hus,
för honom tändes inte ett enda ljus.
Ingen kunde höra hans sista andetag i denna tillvaro,
ingen kunde höra hans svaga hjärtas sista slag av oro.

Det fanns en gång en mycket utstött man,
en man som ingen märkte att han försvann.
Han var en mycket ensam man på ålderns höst,
och inte någonting hade han till tröst.