låter axlarna sjunka

till sin rätta nivå

det finns ingenting här att

vara rädd för ändå

ingen hånar och flabbar

ingen hotar med spö

låter axlarna sjunka

låter spökena dö

det är mulet och kyligt

och det regnar ibland

jag hör vägguren ticka

ticka timglasets sand

allt går sönder inom mig

är utom mig igen

undrar du hur det kom sig

får du undra, min vän

låter axlarna sjunka

för att gjort är ju gjort

hjärtat fortsätter dunka

kanske lite för fort

det var detta jag ville

men jag ångrar mig nu

och hur detta ska sluta

ja, det vet bara Du

LARZ GUSTAFSSON 15/5 2011