De skulle tala
Schopenhauer
och världen blev
plötsligt
ett objekt för henne

Alla ting med vilja
sammanlänkades
utrymmet blev tomt

I en oändlig mångfald
där andras lidande
formades och uppslukades
in i hennes hydda…

I allt detta
kom tystnaden
till dörren
…och tog med sig lugnet

Men inuti honom
flög skenperspektiv,
kavaljerperspektiv, värdeperspektiv,
grodperspektiv, centralperspektiv
och omvänt perspektiv…

Han ville grabba tag i ett
hålla det hårt vid bröstet
som en strategisk kikare
till en annan värld

Men här var lagarna uppbrutna
Schopenhauers förflutnas
föräldrar
där omväxlande värme och kyla…
trängdes om utrymmet

Kanske kunde man inte se henne
Från ett perspektiv,
Även om han ville tränga in henne
i en kant…

Han hade lärt sig Världens bok…
rest mot de yttre kanterna
i sig själv…och tolkat hundratals andra
ändå var han inte hemma…

Han ville inte se de inre rummen
dessa rum där målaren ger
färg åt andras vardag
han hade låst med dubbel lås
så ingen kunde bryta sig in
för de inre rummen
hade inte städats på evigheter

Ändå påpekade Schopenhauer
den morgonen
Varför finns inte jag på bild?
Varför ägnar ingen en tanke åt min filosofi?
De andra?ha ha
DE?? De lever inte för sin konst
som jag!!

Hon log
sade till honom
att han gärna fick
köra över henne med gräsklipparen
Det skulle bli en fin bild

Hur tog du dig in i rummet
frågade han vettskrämd.
Nycklen låg under mattan
sa hon och kysste
honom adjö


© Pimsan Ivarsson