Jag är alldeles för lycklig/olycklig för att någonsin klara av att vara uttråkad.
Jag var tvungen att fråga magnus i jönköping om hur det där tillståndet att ha tråkigt var för ett djur.
För jag kan inte minnas att jag haft det.
Däremot har jag antingen varit lycklig eller olycklig och mellan dessa tillstånd har tristess helt enkelt ingen plats i mina sinnen.

Jag nästan beundrar folk som kan ha tråkigt och kunnat komma dragandes med det i tid och otid som skäl för att sätta fyr på en skola, en bil eller slå någon på käften, snatta i varuhus, utsätta andra för ekonomiska bedrägerier, vara otrogen och andra spännande sysselsättningar.

Likadant verkar det med att vara full.
Varför han/hon gjorde allt det där han/hon gjorde och som han/hon inte ens minns ett spår av att det alls hände?
Tja, han/hon var ju full helt enkelt.
Men han/hon var nog inte full när han/hon började dricka och det är väl där som ansvaret borde ligga, vid första början.

För om man kan skylla alla sina handlingar på att man hade tråkigt eller var full och alla i samhället började sätta det i system så skulle vi ju få ett samhälle som i hög grad påminner om det vi har just nu...
...mer eller mindre i anarki och moralisk upplösning där var och en mer tänker på sig själv än på sin nästa.

Att bara nästan tänka på sin nästa, det är inte alls tillräckligt tycker jag.
Nej, då är det allt så mye bättre att gå med i en förening eller organisation som är till för att verka för folk med någon form av handikapp, mentala såväl som sociala handikapp.

Bara man går med och betalar sin lilla skärv så kan man låta de där höjdarna inom organisationen ta hand om det såväl administrativa som praktiska så man själv kan glänsa en smula med att ha ena foten inne...

I alla fall.

Man drar sitt strå till stacken och får träffa folk som man aldrig skulle drömma om att möta eller ta i hand ens om man så fick betalt för att göra det, i andra sammanhang.