Nu hade det omöjliga hänt
och vi föll så handlöst in i tron
Att hela världen tycktes skimmra
i en ångestfylld gammelgrå ton

Så hon grät och hon grät
medan jag lönlöst försökte trösta
både henne och mig själv
medan hon försökte överrösta

Alla avgrundsvrål från hennes själ
som träffat oss så hårt
och med smärta fått oss att förstå
likväl fast det var svårt
Att det växte nåt i världen nu
vars stjälk och frö var vårt

Jag berättade min åsikt
helt ärligt men svort sen
Att det ändå var hennes val
Hur hon ville bruka jorden

Valet var nu hennes
och hon valde att radera
Att gräva upp och ta det frö
vi så vårdslöst råkat plantera

Men hon grät och hon grät
medan jag lättad försökte trösta
Både henne och mig själv
men hon ville bara överrösta

Alla avgrundsvrål
från hennes själ
Som vi båda två
förstod så väl