Jag låtsas lyssna till ett samtal jag hört hundra gånger förut;
något om bilar och fartkameror och att leva på gränsen.
Utanför fönstret simmar rapsfälten förbi ett efter ett
och på andra sidan, bilarna.

"Här dog en kung en gång" säger pappa. "Han föll av hästen."

Klockan går fel så allting annat känns också litegrann fel.
Jag börjar räkna rapsfält men avslutar med tankar om solen
och om annat som lyser gult i världen.

Mina ögon vänder sig sakteligen mot mörkret men har ännu
inte förlorat sitt ljus.
Jag har några år kvar, vet jag. Några år kvar av gult rapsljus
innan blicken vänder sig inåt och jag tvingas bli som solen, också inuti.