Utanför staden så ligger det en sjö

"Sluta, SLUTA! " , ropar en flickröst irriterat.
Det är en fin och lugn sjö där det endast ligger någon enstaka sommarstuga.
Det kör knappt några bilar där och alla som kommer dit säger att "Det här var en väldigt fridfull plats." Eller kanske "Vilken fin och stilla sjö."
Vid sjön ligger det en brygga. Där brukar barnen i sommarstugorna leka i vattnet eller kanske bygga ett sandslott.
Just den här kvällen är en vacker kväll. Solen lyser och sprider ett röd-lila aktigt ljus över hela sjön. Vid bryggan står två flickor. Flickorna är systrar.
Den äldre är i femtonårs åldern medans den yngre flickan bara är fem. De bråkar.
Den äldre systern har av misstag råkat fastnat med den yngre flickans gosedjurskanin i ett träd så att armen lossnat.
Den lilla flickan gråter så att tårarna sprutar. Det är det enda man hör över hela sjön. Det är bara systrarna som finns där. Det är tidig sommar och de flesta har inte hunnit packa ihop sina saker för att göra sig redo att flytta ut till sommarhuset. Bara de två systrarna.
Just ikväll är de ensamma. Just ikväll jobbar deras föräldrar natt och kommer inte förrän tidigt i morgon bitti.
Men det har hänt förr. Systrarna kan klara sig på egen hand utan sina föräldrar en natt.
Den äldre systerns pojkvän gjorde slut dagen innan och hennes tålamod är inte på topp.
Den yngre systerns kanin har gått sönder och hon skriker och sparkar omkring sig.
Den här kvällen är en ganska vanlig kväll vid den lilla sjön, vid den lilla bryggan.
Den yngre systern skriker och slänger gosedjurskaninen på stranden brevid bryggan. Hennes blommiga klänning har fått en stor reva och det hänger lösa trådar från tyget.
"Vad ska mamma säga Ebba!?" , säger den äldre systern och pekar på det stora hålet i den lilla flickans klänning.
Rösterna ekar ut över hela sjön men det finns inte någon annan där som skulle kunna höra de två systrarnas lilla bråk.
Skogen omsluter sjön från omvärlden och den lilla sjön ligger alldeles öde för sig själv.
De två systrarna går ut på bryggan och den lilla systern, Ebba som hon heter, fortsätter att sparka och slå på den äldre.
Den äldre börjar att bli riktigt irriterad, men hon låter sin lilla syster fortsätta sparka och slå på henne på grund av det trasiga gosedjuret.
Det här skulle kunna bli en fin kväll, ifall de två systrarna slutade att bråka. De skulle kunna gå hem till stugan, slå på teven och somna till en film och lite godis.
Det är det som den äldre systern hoppas på. Det är så som det brukade bli i vanliga fall.
Men den här kvällen ska inte sluta så. Den här kvällen ska bli en annorlunda kväll och sluta som ingen annan kväll tidigare hade gjort.

Utanför staden så ligger det en sjö.

"Sluta, SLUTA!", skriker Sandra åt mig, men Ninen är död och hon förtjänar inte att jag skulle sluta.
Jag sparkar och sparkar, slår och slår. Tänker att det ska kännas bättre om hon gör illa sig. Men hon gör inte illa sig och det känns inte bättre.
Bredvid mina fötter ligger Ninen med ena armen av. Jag hade fått den för så längesen att jag inte kommer ihåg hur livet var utan den.
Min favoritnalle som jag skulle ha hela mitt liv. Och Sandra hade gjort sönder den! Det var inte rättvist! Hon borde ha ont i hela kroppen!
Jag skriker och skriker och slänger Ninen bredvid bryggan. Sandra pekar på hålet i min blommiga klänning, revan som jag fick när jag drog i klännigen.
"Vad ska mamma säga Ebba!?", säger hon. Men jag bryr mig inte om vad mamma ska säga.
Jag vill bara ha tillbaka min Ninen. Jag slår allt jag kan, sparkar allt jag kan, men min syster rör sig inte en fläck.
Om hon bara vinglade till lite granna så skulle jag sluta, men hon rör inte en min och jag forsätter att försöka göra henne illa.
Jag ser att hon börjar bli irriterad, men hon ska inte få vinna. Inte den här gången, den här gången vill jag vinna.
Mina händer ser så små ut mot hennes stora kropp. Hon är lång. Jag är kort. Jag har ingen chans, men det bryr jag mig inte om.
Hon går ut på bryggan och jag följer efter för att fortsätta slå på henne.
"Jag hatar dig!" Skriker jag. "Jag hatar dig, jag hatar dig, JAG HATAR DIG!" Skriker jag.
Jag menar det inte, men det vet hon. Jag hatar inte henne. Jag hatar att världens bästa gosedjur är trasigt.
Hennes tålamod börjar ta slut. Det ser jag på henne.
Jag hatar att hon är så mycket större än jag, så mycket finare än jag, så mycket starkare än jag.
"men för fan!" Skriker hon och jag hinner inte reagera. Hennes hand åker i luften mot mig och träffar min haka. Hela huvudet snurrar.
Vad är upp? Vad är ner? Mina ben kan inte stå och jag känner hur jag faller. Det tar någon sekund innan vattenytan krossas av min lilla kropp.
Det blir kallt runt omkring mig och jag förstår inte riktigt vad som händer.
Allt blir svart. Allt blir ljust.

Utanför staden så ligger det en sjö.

"Sluta, SLUTA!", skriker jag. Men hon fortsätter att sparka på mina ben och skrika i mitt öra.
Hon slår på min mage med sina pyttesmå händer. Hennes lilla kropp tar i allt vad den orkar och hon kämpar för att göra mig illa.
Hon är så liten att det knappt känns, men det börjar ändå att göra lite ont. Det var ju bara en leksak...när ska hon ge upp?
Jag ser ett stort hål på hennes blommiga klänning. "Vad ska mamma säga!?", säger jag och pekar på den stora revan. Hon svarar inte utan fortsätter bara att slå.
Jag orkar inte längre och går ut på bryggan men Ebba följer efter. "Jag hatar dig!" Skriker hon. "Jag hatar dig, jag hatar dig, JAG HATAR DIG!"
Då tar ilskan över, så skriker man inte till sin syster. "Men för fan!" Skriker jag och slår till henne på hakan.
Hennes lilla lilla kropp vinglar till. Jag ser hur hon försöker att hålla balansen men hon lyckas inte. Hon faller med ett skrik i halsen.
Det blir tyst.
Jag hoppar i vattnet. Letar, dyker, tittar och hittar henne till sist. Jag lägger henne på bryggan, men hon andas inte.
Jag tar all luft jag har i mina lungor och blåser in den genom hennes frusna, blåa mun. Men ingenting händer.
Jag gör det om och om igen men ingenting händer. Hennes lilla lilla kropp ligger blöt, kall och stel på bryggan i det röd-lila solljuset.
Hennes ansikte är vitt likt ett spökes och ur hennes läppar kommer ingen luft längre. Jag skriker i förtvivlan, men ingenting förändras.
Vad hade jag gjort? Jag skulle aldrig kunna visa upp för världen vilket monster jag var. Och ingen skulle behöva veta egentligen.
Vid bryggan ligger det en järn stång. Snabbt försvann jag. Mindre plågsamt än min syster. Fast hon förtjänade det så mycket bättre.

Utanför staden så ligger det en sjö.


Det är en fin och lugn sjö där det endast ligger någon enstaka sommarstuga.
Det kör knappt några bilar där, och alla som kommer dit säger att "Det här var en väldigt fridfull plats." Eller kanske "Vilken fin och stilla sjö."
Just den här kvällen är en vacker kväll. Solen lyser och sprider ett röd-lila aktigt ljus över hela sjön. I vattnet ligger två flickor. Flickorna är systrar.
Bredvid bryggan ligger Ninen med en arm.
Det här skulle kunna ha blivit en fin kväll, ifall de två systrarna hade slutat bråka. Dem skulle ha kunnat gå hem till stugan, slå på teven och somna till en film och lite godis.
Det är så som det brukade bli i vanliga fall.
Det blev ingen vanlig kväll ikväll.