Ibland så är det bara starka minnen av det förflutna som flackar i blicken, trots att framtid är det enda som man vill tänka på. Det är historien som skapar det vi har nu, men det som är gjort är förgånget och det enda som finns är att lära sig utav det.

Vissa historier tål att berättas om och om igen. Som historierna om killen som i all förvirring dumpat den enda som verkligen älskat honom, i ett försök att se sig själv som kvinnokarl. Eller om förbjuden kärlek, eller vilken annan kärlekshistoria som helst – det är inte mycket som skiljer dessa förutom i miljö och i detaljer.

I varje by, kvarter och skolklass finns hon som bryter upp och skapar sin egen mark. Semesterflirten som försvann lika snabbt som hon kom. Vi har nog alla undrat vad som hände med henne: när de andra, som såg så starka ut då, hankar fram i samma gamla spår har hon redan uppfyllt sina drömmar.

Människor inspireras, vare sig vi vill det eller inte, av andra i vår omgivning. Det gäller i skogens Falkmyra såväl som i New York. Vi vill visa att cigaretter och skinnjackor är vår grej, eller kunna referenserna till brittiska sitcoms utantill för att briljera och således lämna den aspekten vidare för någon stackare som inte har det rätta sinnet och kunskaperna för att passa in.

Så hur kan den ikoniska poeten från utbygden krångla till det så fruktansvärt i sina drömmar om storstaden? Av en som tillbringar sin fritid med att skriva program för att döda oron och ångest över vad som komma skall, som vars höjdpunkt på helgen är att ta den där ölen i samma gamla källare och snacka om de där tjejerna i parallellklassen som man så gärna skulle vilja ha men aldrig fick?

Roger Johansson stod som 19-åring inför ett vägval. Antingen plugga vidare, kanske bli en riktigt bra akademiker, eller bli programmerare. En spelprogrammerare. Flashigt? Kanske inte. Men det hade blivit hans eviga sysselsättning, ända sedan han var ett litet barn. Han var emellertid ingen drömmare. Han hade uppfostrats med att det fanns en spikrak väg, och den var enklast att följa, annars var det lika bra att lägga ner. Han var en del av en lång tradition av hårt arbetande män, och den största förändringen var när mamma och pappa bestämde sig för att flytta in till tätorten, för där fanns det minsann jobb. Och det var väl så mycket framtid det fanns där.

Det enda som någonsin fick honom att utföra förändringar var att han aldrig blev nöjd. Alltid hade någon annan bättre, och när det fem år senare efter det första konstaterandet visade sig att han fortfarande inte träffat den rätta, då kanske det var dags för en förändring. Radikal? Javisst, om det gav resultat.

Han tänkte på sin omgivning, mycket, ofta och länge. Om vad som inspirerade dem. Gav dem de egenskaper han ville ha, eller föraktade. Fredrik. Tyst, enerverande och oskuld. Tror knappast att någon tjej pratat med honom, åtminstone inte frivilligt, om det inte gällt ett skolarbete. Jack. Tyst, mystisk, och närmast kvinnokarl. Rogers bästa vän och raka motsats. Men fast ingen ville vara med honom en längre tid var han en stor förebild för honom. Varje gång han tänkte på vad Jack hade utfört i helgen så var det en tanke om vad Roger hade presterat, eller det omvända. Texteditor vs ragg. Vad är det man kan vara stolt över? Det var som att man inte skulle vara någon, för att bli någonting.

Emma Strasser vaknade upp av ett SMS från Ida Fredriksson: ”Ge fan i att stöta på Jack.” Det tog en kvart att gå till busshållplatsen, från det ytterst avlägsna huset i Falkmyras utkanter, och missade man den så dröjde det flera timmar att ta nästa – det blev tvungt att fylla det med något meningsfullt ur det monotona – nya ljudböcker, ny musik eller nya cigaretter.
Hennes bror hade köpt dem. Han gjorde det alltid som avskedsgest innan han åkte tillbaka till stan.. Om han hade otur kunde hon få höra någon förmenande kommentar från någon förbipasserande ”rökning, dödar” ”aldrig hört”. Bryggan mellan fint och fult går vid cigaretten.
”Håll dig till den, så är du fri att bygga vad som helst efter det, förslagsvis lungcancer”, var hans svar.

Ibland träffar vi på dessa människor som förändrar våra liv, utan att riktigt inse det förrän långt i efterhand. Det kan vara flyktiga bekanta som tipsar dig om någonting som lägger om hela ens livsstil och förvandlar en mes som skäms för att iPoden är full med 80-talsindie till ett popsnöre, som började visa genremarkörerna med stolthet och blev någonting. Någon som vässar ens identitetspenna.

Folkets park. Det fanns inget annat val än det här. Roger hade övertalat killarna, att nu var det dags, nu kanske vi ska släppa loss. Se omkring. Titta vad som kan erbjudas. Det här var även ett sätt att visa upp, att innan man skulle släppas ut i det fria så var man tvungen att visa att även Roger Johansson dög till någonting.


”Vart ska du?”
”Hem till byn. Du?”
”Alltså. Jag kan inte riktigt fatta. Du ska hem. Du som hatar Falkmyra så jävla mycket?”
”Ibland vill man bara slippa den här jävla statushetsen du vet. Då och då vill man bara supa järnet och strula med nån från grannbyn.”
”Duger inte stadsbor då?”
”Äsch va. Sist var det ju den där engelska killen som flydde när det började bli något”

Kreativitet lönar sig inte i slutändan, sägs det, men bor man i utkanterna av en by mitt ute i vad vi kallar glesbygden, där en postbil som passerar förbi ses med misstänksamhet och en ekorres tassande på tomten är standarden för oljud så har man inte mycket val.

Rötter är komplicerat. Vare sig det är en som slår sig fast i en romantisering av en regnig ö eller byns poet så lyckas man ändå inte riktigt dra ifrån sig det som sker. Ens identitet blir ändå som starkast när den är minoritet.

Nu hade hon kommit i kläm. Hon hade börjat ettan på estet musik, och bildat en grupp med några vänner, och nu skulle det till låtskrivandet. Och alla hade pojk- eller flickvän. Två av medlemmarna var till och med tillsammans, Jari Karjalainen och Irina Jitorinova.

Falkmyra ligger strax utanför Uppsala, i närheten av betongförorten Majhem. Det finns ett visst utbyte emellan, trots att de är så olika. Falkmyrabor handlar på Hinkes och går på högstadiet där, men värderingarna är så enormt olika och grupperingarna bildas utefter var du kommer ifrån.

Ibland önskar man att allt bara var lite kompaktare, lite mer minimalistiskt, lättare att hantera. Saker har en tendens att bli onödigt komplicerade, och det finns en inre vilja att svåra frågor kunde bli lite mer svartvita. Gott och ont.
I dagens tid är det mest en fråga att komma iväg eller inte, att slå sig ner eller bryta sig loss. Mellan flickrum och lägenheter är det en fråga om var du finns eller inte. Man vill inte bli bortglömd i ett nav av de stannande hjältarna. Eller?

När man går igenom en öde grusväg med hörlurar, skinnjacka och en cigarett i munnen är det som att se det förflutna med nya attribut. Cigaretten, som precis som alkohol alltid varit något rebelliskt, trots att likadant gjordes i föregående generation. Byn har förändrats, avfolkats och blivit allt oviktigare i ens medvetna ju mer åren gått: barn kommer, barn går, men det som förut var säkerhet är numera det som avskärmar oss.

Det blev något annat. Hon visste att framtiden skulle ta en annan vändning, som inga brev skulle forcera upp. Det var inte frågan om ”kärleken vinner över allt”, snarare ”kärlek hindrar dig från att bryta dig loss”. Hon skulle vinna. Och Majhem kunde inte bryta.

Hon hade sitt anteckningsblock. Fullt av små historier, teckningar och instruktioner för ”hur man befriar sig”. Det här fanns inte i hennes plan, inte på långa vägar. Dorotea Folkets Park skulle bli början eller slutet, de visste de båda.

Folkparker har i generationer varit en mötesplats för ungdomarna: här har avdankade stjärnor kunnat visa att de fortfarande betydelse, innan de tar steget till Finlandsfärjan. Här har en arena skapats för allt som ryms inom alkohol, och här skapas anledning för ånger kontinuerligt varje helg.

Det var nu dags för en rotfast som såg en kväll som inledningen på att på allvar känna byn, och att göra sig ett namn, kanske skriva sig äntligen som någon i byns historia. Han hade noggrant gått igenom sin garderob, till och med paradoxalt nog åkt till stan för att fixa vad som behövdes. (För att programmera behövs det knappast någon stil. I alla fall inte klädmässigt).

Samtidigt så övertalades Emma att för sista gången, innan hon skulle plugga på Konstfack, att gå till byns lokala fyllefest. Bara något att kunna skratta åt när hon blev stor. För nostalgins skull. För ett par år sen var hon en stamgäst här, men hon tröttnade när hon insåg att det här var någon slags återvändsgränd för de flesta som kom hit: det här var veckans höjdpunkt, en institution som inte kunde ruckas på. Killarna som hon träffade skrämde bort henne med deras odiskreta tilltag och det som först var underhållning blev nu bara simpelt och tröttande. Hon ville ha något större.

Ingen av de här upplevelserna skulle stämma ordentligt. Det blev varken Rogers första eller Emmas sista gången de skulle bli i byns centrum,

Uppland är litet egendomligt. Förutom Uppsala så är det mest bondetrakter och små hålor i närheten: Tierp, Östhammar, Knutby, Enköping, och så Falkmyra. Knappt en mil utanför Uppsalas centrum, intill miljonprogramsförorten Majhem så var det en helt annan värld en den universitetspräglade staden.

Hon gick dit med sina två trogna vänner, de enda som funnits kvar efter uppbrottet för tre år sedan då hon hade varit med fel kille: Frida Lundberg, lesbisk från stan, och Johanna Kvarnström, barndomskompis som bara...varit där. Ibland ville Emma göra sig av med henne, men likväl stannade hon kvar där, vid svåra såväl som vid de bra situationerna. Och det var väl de senare som gjorde henne unik, Emmas triumfer var oftast andras besvär.

Ikväll var det ett lokalt coverband som spelade, de som man bara ville glömma men som folkparkens arrangör kände sen barnsben. Gitarristen drev ju lanthandeln, och svek man honom så svek man indirekt byn. Det var så han såg det i alla fall.

Jack och Roger gick dit tillsammans. Jack var närmast skräckslagen, som den Majhemsbo som han var – hur något kunde stå stilla sen 1980-talets heydays med Eddie Meduza i spetsen, hur tråkigt alltid var och som han sa det ”hur skabbiga alla är. Alltså vafan, hur kan man tillåta tjejer att klä sig sådär. Och du ser hon där. Och där. Alltså, är dina ögon blinda eller spelar dom bara?”

Han syftade på Frida och Johanna. Särskilt Frida, som såg det här som ”ett slags skådespeleri från städernas normer. Jag är raggare!”

Mitt under coverbandets cover på The Beatles Please Mr. Postman, i sin cover på ett motownband (men det hördes klart att det var John Lennon de försökte fånga, i sin iver att fånga ungdomen och samtidigt vara 60+) så var det som att uppmärksamheten förflyttades från bandet till inom publiken.

Det kan det i och för sig göras under en intensiv, ickecoverbandsspelande konsert på ett ställe som inte ligger ute i utbygden, men här fanns det inget direkt val, om man inte är byns original som tittar till för att känna av ”ungdomen”, ”pulsen” och allt annat han läst om i lokaltidningen om vad som skulle behövas i byn.

Roger var redan rastlös. Tittade bakom sig, inom sig och mot Jack och Rick. Rick var närmast uttråkad av vad som hände, det var inget som var som det brukade vara: han var mer van vid urban fart (nattklubbar) än glesbygsfart (raggarkultur som inte ändrats sen 80-talet).

Jack var på språng. Påläst som han var efter att ha sett en dokumentär skildrande Eddie Meduzas karriär och nu var han intresserad av hur han fungerade i en raggarmiljö. Han berättade för Roger allt om sin landsbygsbakgrund (framförallt bestående av att hans pappa var från Finland. Det dög).

Så med Rick på hemgåendes och Jack på maskerad så var Roger i positionen att utforska vad som fanns innan han bestämde sig för vem han skulle följa med. Han var dåligt klädd och dåligt socialt utforskande för att följa med som Jacks följeslagare för att jaga kvinnor och att gå hem var inte aktuellt, ty han inte kunde ge upp – det här var här allting skulle börja.

Hans blick sladdrade runt. Han tittade runt bland publiken, och visst fanns de där, Falkmyras profiler. Gubben med röda mössan som försökte underhålla sin publik på busshållplatsen och lanthandeln med sina historier om hur han 1966 vände och avgjorde finalen i uppländska mästerskapen för pojkar i fotboll genom att göra ett hattrick i andra halvlek. Så var det senaste gången någon hörde den – protokollen säger att han missade en straff i första halvlek och blev sedan utbytt.

Efter att ha tittat runt bland vad som har tröttnats på så fäster han sin blick vid en tjej i Pink Floyd-tröja som är lagom uttråkad och funderar på vad som fick att komma hit. Han, med en något urtvättad Iron Maiden t-shirt ler mot henne – fascinationen för klassisk rock är något som enat honom med många vänner tidigare – innan Jack spenderade sina timmar på sina rum dansandes med DJ-sets från svartklubbar så brukade de lyssna på Pink Floyds Dark side of the moon tillsammans och spela luftgitarr till Money. Luftkeytar är helt enkelt inte samma sak.

Hon förde iväg honom en bit bort från konsertens nirvana för bortglömda och de satte sig vid en bänk, en av de få som fanns lediga, och erbjöd honom en cigarett.

”Jag röker inte.”
”Inte ens feströker?”
”Jovars. Det kan ju inte bli sämre av det.”

Klassisk rock, byns framtid och vad som fick de att komma hit var det ämnena som diskuterades. Något sånt i alla fall – minnen är fragmenterade, och samtalsämnen är sällan det väsentliga när man citerar sådana här kvällar.

Det höll på länge, och det blev till slut, mörkt, riktigt mörkt. Hon skymtade Jack i sin obekväma roll som Meduzalåtsciterande raggare desperat försöka få en tjejs uppmärksamhet med tveksamma resultat med ”Förr skrattade jag åt hans skämt, nu åt hans karaktär.”

Precis som i vilken film som helst med ett sliskigt slut så förenades de i en kyss, men vad som skiljer den här historien från andra är hur uppföljningen var. Rullandes kom inte eftertexter utan det som brukar följa av en sådan här kväll: uppvaknade i ett främmande hus som fick hans att framstå som storstad med en åker till tomt med de klassiska konsekvenserna av en alkoholfylld kväll: huvudvärk, känslor som svallar och vätskebrist.

Det pågick så ett tag, innan önsketänkandets personligheter hade spruckit och de blev vad de alltid hade varit: en hemmastadd programmerare och en uppåtspirande gitarrist.

Långt senare träffades de igen, med någon slags skimmer över det förflutna kvar mellan dem. Hon hade avancerat högt upp, som vd, gift med två barn och han var...fortfarande en programmerare av mästare, men jobbade numera på bruket. Det fanns fortfarande en spira, något som påminde henne om ett förflutet av vad som hade hänt mellan dem. Det var trots allt en vecka av kärlek, hat och identitetskris av slaget att det man drömt om kanske inte var det bästa ändå.